Marjaneh Bakhtiari: Nostalgin håller oss i ett järngrepp

Med avstamp i den exiliranske artisten Mohsen Namjoos tankar om nostalgi reflekterar Marjaneh Bakhtiari över smärtan i denna dåtidslängtan. Och över vad som kan stå på spel i en enkel brottningsmatch.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Många människor i exil lever ständigt med det förflutna. Antingen som en skugga eller som en snara. Speciellt om det rör sig om en traumatisk historia och den sorts trauma det skapar: ett liv med det obearbetade och det som kanske inte ens går att bearbeta. Erfarenheter som gör samtiden oupplösligt förbunden med det förgångna. Ett aldrig realiserat liv håller sinnena i sitt grepp. Den iranske musikern Mohsen Namjoo som lever i exil i USA beskriver iranier som kroniskt nostalgiska, beroende av sorgen över det förgångna. Ett beroende och en smärta som utvecklats till en epidemi. Vad är detta förflutna och varför släpper det inte sitt grepp om oss? frågar han i en föreläsning från 2018. Kanske handlar det om relevans. Om att inte längre känna sig relevant och av betydelse. När ens plats och roll i framtiden krymper, sväller historien och det förflutna tills det översvämmar hela själen och färgar varenda tanke. Tills man till och med andas det förflutnas luft, som Namjoo uttrycker det. Vi tappar förmågan att förstå och förklara vår nutid. Samtiden saknar helt enkelt det förflutnas gloria och stabilitet eftersom samtiden bara är alltför verklig. Namjoo vänder sig till iranier som bott i 3040 år i väst och fortfarande dras med det förflutnas snara runt sina halsar. Vad vet de om sitt nya lands kultur och historia? Hur har de bidragit till dessa nya samhällen? Har de gått på en enda teaterföreställning eller konsert som inte har framförts av andra exiliranier? Visst, historien må ha lämnat dem tomhänta. Politiken må ha drivit dem på flykt. Men måste det leda till kronisk nostalgi? Måste deras identitet vävas samman med det förflutna så sömlöst att de skulle försvinna utan det? De kan vara ovetande om de senaste besluten som fattats i hemlandets parlament, eller utvecklingen inom konstvärlden eller skolväsendet. Men så ofta de kan stoltserar de med hemlandets storhetstid. Ett hav av historiska stoltheter kallar Namjoo det. Men, fortsätter han, när en människa håller på att drunkna, är hon oförmögen att samtidigt betrakta sin situation från andra perspektiv. Den besegrades smärta har en central roll i den shiamuslimska kulturen. Det går tillbaka till profeten Mohammeds död då Ali, enligt shiaislam Mohammeds rättmätige arvtagare, inte fick efterträda honom. Det var starten på en lång tradition av att tillhöra en förlorande minoritet som kanske inte reflekterar så mycket över lidandet utan omfamnar det istället. Men kanske kan man även se lidandet som en överlevnadsstrategi? De flesta har väl någon gång upplevt förlusten av gemenskap och trygghet, det där urtillståndet innan en katastrof kommer och vänder upp och ner på ens tillvaro. En erfarenhet som hjälper oss känna igen smärtan i någon annans blick. En erfarenhet som också kan göra oss alltför bekant med förlustens smärta. Så till den grad att den till slut blir något vi förväntar oss. Det är ju det vårt kulturella minne består av. Därför är en förlust i nutid inte bara en förlust i nutid. Därför är en seger inte en isolerad händelse och kan utan minsta tvekan vävas samman med andra drivande orsaker i de historiska händelseförloppen. Den kan lätt förvandlas till en historisk vedergällning. När en amerikansk brottare skulle möta en iransk brottare i en match för flera år sedan handlade det om så mycket mer än bara kampsport. För vi är en nation utan självförtroende och full av nertryckta känslor. Säger Namjoo. Därför är våra största internationella framgångar inom kampsporter som boxning, taekwondo och brottning. Alla de slag och känslor som vi hållit igen, allt oupplöst vi har inom oss, historiskt, politiskt, socialt får vi äntligen släppa loss mot...