Mår jorden verkligen bra av att ägas?

"När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra". Författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om förhållandet till skog och mark. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag är delägare i en skog i Jämtland. Att äga den kostar oss pengar eftersom vi har lånat för att förvärva den. Jag funderar ofta på hur det får oss att förhålla oss till skogen. Efter en slutavverkning av ett antal hektar i början av 2000-talet bestämde vi oss aldrig mer ett kalhygge på vår mark. Skogen får utvecklas som den vill, döda träd skapar habitat för insekter och svampar, fåglar har en fristad, rara örter kan frodas utan att riskera att deras livsförutsättningar förändras så mycket att de inte kan överleva. Vi älskar skogen. Men vad är det vi älskar med den? Kan vi verkligen se skogen för vad den är, när vi samtidigt tittar på stammarna och funderar över när de kan avverkas? Ägandet förslavade oss. Vi blev giriga och började söka vägar att samla på hög inte bara för svårare tider, utan också för att bräcka grannarna. Ett stycke ur Gunnar Rundgrens bok Den stora ätstörningen, har inte velat gå ur mitt huvud sedan jag läste det våren 2017. Han refererar till en studie som jämför nomadiserande boskapsskötare (så kallade pastoralister) i landet Mongoliet med fastboende boskapsskötare i Inre Mongoliet, som är en del av Kina. Det visar sig att när pastoralister görs till individuella ägare av området de håller djur på så ökar slitaget så att marken förstörs. Men något mer händer. Jag citerar Rundgren: Deras värderingar ändras också. När de två grupperna tillfrågades om hur de såg på betesmarkernas funktion svarade 44 procent av dem som bodde i Mongoliet att naturlig skönhet var viktigast och bara 22 procent ansåg att landskapets viktigaste funktion var att producera foder till djuren, medan 86 procent av de bofasta boskapsuppfödarna i Inre Mongoliet ansåg att foderproduktion var viktigast och endast tre procent tyckte att landskapets estetik var viktig. När vi börjar äga jorden sker alltså en fundamental ändring i vår relation till den. Somliga skulle antagligen säga att vi blir mer rationella, och med det mena att vi börjar sträva efter maximal avkastning för egen del. Andra, som jag, skulle i stället beskriva det som att vi förlorar både vår förmåga att se oss som en del av det omgivande landskapet - och med det insikten om vår beroendeställning till det - samt vår förmåga att till fullo uppskatta det. När vi ges individuellt ägande berövas vi samtidigt något som har med skönhet och njutning att göra. När människan för mer än 10 000 år sedan blev bofast krympte hon sitt territorium. Från att ha haft hundratals kvadratkilometer av varierat landskap som betraktades som hemma började bönderna mestadels hålla sig mycket nära den bostad de byggt åt sig, skriver Yuval Noah Harari i sin bok Sapiens. Vi skapade små konstgjorda öar som inhägnades för att hålla vilda djur borta, men stängde samtidigt oss själva inne. Harari menar att det ledde till att ett av våra mest utmärkande psykologiska drag blev egocentricitet. Vi blev tvungna att stanna och vakta vad vi odlade eller lagrade, och började skaffa föremål som vi inte längre kunde bära med oss. Ägandet förslavade oss. Vi blev giriga och började söka vägar att samla på hög inte bara för svårare tider, utan också för att bräcka grannarna. På det följde i sin tur lusten att kapitalisera på andras arbete. Samhällen med arbetsfördelning uppstod, människor började handla med och beskatta varandra och tävla i ägande. Moderniteten föddes ur förstörelsen av allmänningarna, och ur paradigmskiftet från att vara till att ha. Mycket tyder emellertid på att vi samtidigt och på många platser och under långa perioder faktiskt klarat att också samarbeta och förvalta gemensamma naturresurser på ett hållbart sätt. Detta var länge både praxis och lag. I sin bok Gemensam nytta...