Människans outhärdliga och outgrundliga tillvaro

Människans tillstånd pendlar mellan det som inte går att förstå och det som inte går att acceptera. Michael Azar spårar ödets, slumpens och rättvisans rörelser, från antiken till Philip Roth. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. (Spoilervarning för Philip Roths bok "Nemesis") Det finns en lång tanketradition som hävdar att det rättfärdiga livet utgör ett säkert värn mot ödets nyckfulla kast. När till exempel den svårt plågade Job beklagar sig över sin olycksaliga lott, svarar hans vänner att han måste ha gjort något som dragit på sig Guds vrede. Tänk efter!, säger de. När gick en oskyldig under, var gick en rättrådig förlorad?  De som plöjer ondska och sår ofärd, de får skörda det. Liknande resonemang finner vi hos Platon. I Sokrates försvarstal låter han sin mästare förklara  att det inte finns något ont för en god människa, varken i livet eller i döden. Mot sina belackare hänvisar Sokrates till en högre gudomlig rättvisa som inte bara försäkrar att dygden får sin lön, utan också att lasten får sitt straff. Några år hundra år senare uttrycker den stoiske kejsaren, Marcus Aurelius, samma känsla av upphöjdhet inför Fortunas nycker. Den rättfärdiga människan kan vara lugn, ty ödet tar inte hans liv ofullbordat. Grundtanken är att världen inte är styrd av slumpen, utan underkastad en evig moralisk ordning som garanterar att det finns en mening med, och en rättvisa i, allt som sker. Den som lyder moralens bud kan räkna med gudarnas omsorg. Den som bryter mot dem slår istället upp olyckans alla portar. I en sådan ändamålsenlig världsordning har människan i slutänden alltid sig själv att skylla för de olyckor som hon hemsöks av. När gick en oskyldig under, var gick en rättrådig förlorad? Jag tänker på denna livsåskådning när jag läser ett reportage från den lilla ö-nationen Östtimor där en viss folktro sägs göra gällande att landets krokodiler bara angriper onda människor. Förvåningen bland de troende är därför alltid lika stor när någon krokodil råkar slå sina käftar runt ett till synes oskyldigt barn. Ändå tar många gärna krokodilerna, betraktade som heliga förfäder, i försvar. Tänk efter!, säger de. När gick en oskyldig under? Var går en rättrådig förlorad!? I en sådan föreställningsvärld spelar det egentligen ingen roll hur mycket meningslöst lidande man än försöker påvisa, i form av till exempel svältkatastrofer, massakrer, barn som slukas av vilda djur eller drabbas av ebola. Svaret blir ändå att det som på ytan framstår som ohyggligt och orättvist ytterst bara är ett uttryck för en Högre Mening. Under det skenbart outhärdliga verkar gudomens mer eller mindre outgrundliga vilja. Mot denna tradition reser sig en helt annan verklighetsuppfattning som vi skulle kunna kalla för den tragiska livskonceptionen. I sin mest renodlade form ifrågasätter den alla former av gudomlig providens. Här är det tvärtom alltid fullt möjligt att de mest oskyldiga drabbas av de mest horribla av fasor, samtidigt som tyranner och seriemördare helt visst kan klara sig undan alla slags efterräkningar. Det är hos Aristoteles som begreppet tragedi får sin första mer systematiska behandling. I dramatikens värld kännetecknas tragedin av att den efterbildar händelser som väcker medlidande och fruktan. Medlidande  eftersom händelsen drabbar personer som, enligt Aristoteles, oförtjänt råkat i olycka. Fruktan  eftersom de drabbades öde likaväl kunde ha varit vårt eget. Aristoteles exemplifierar gärna med Sofokles dramer, dessa svåröverträffade studier över det fåfänga i människornas strävan. Nej, säger den grekiske tragöden, vi kan aldrig helt förstå de krafter som danar oss i det fördolda. Och åter nej, människan förmår aldrig överbrygga glappet mellan sina avsikter och resultatet av sina handlingar. I tragedin spelar det föga roll hur rent mjöl du har i påsen. Ibland kan det tvärtom vara just din renhet som leder dig mot undergången. Eftersom världen varken...