Mamma sa åt mig att aldrig släppa kartan

Baklänges i tiden längs en linje, det är temat för de reseböcker som Katarina Wikars har grottat ner sig i. Följ hennes färd på och utanför kartan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var min mamma som ritade Uppsalas stadskarta på fyrtiotalet. I basker och dräktjacka med hårt stoppade axlar drog hon upp konturerna av Övre Slottsgatan på stadsingenjörskontoret innan hon tog bussen hem till tant Berta i Eriksberg där hon hyrde ett rum på övervåningen. Det tog lång tid att rita hela Uppsala, vartenda kvarter, varenda sevärdhet skulle prickas ut.  Det fick inte råda någon tvekan. Hur många steg från Gustav Vasas grav till domkyrkans utgång, hur många meter till botten av Fyrisån? Mamma doppade ritstiftet i kolsvart bläck. Hon sa: Vart du än går, flicka, så släpp aldrig taget om kartan. Då kommer du bort.Och jag vågade aldrig släppa taget om kartorna. När jag var barn lekte jag resebyrå och ritade egna öar med berg, skogar, floder och städer, var det dit jag skulle? I tonåren samlade jag kartorna på hög för framtida bruk: Kairos. Berlins. Dom södra förorternas. Och när jag väl började resa såg jag ingenting av omvärlden och medmänskorna, men älskade dom prickade strecken för svårorienterade gångstigar, tänkte ofta på mamma och undrade: Har jag kommit till Bort nu?Hur ska man egentligen resa? Längre ut eller bara längre ner? Hur gör de andra?Den danska författaren Dorthe Nors reser längs en enda linje i ett helt år. I periferin, utmed Nordsjökusten, Skagen, västra Jylland och längs Frisiska öarna. En enslig Toyotatripp längs sanddynerna med några surfare och sälar i fonden. Boken som blev heter till och med ”En linje i världen”. Sandens flyktighet gör det är svårt att dra upp en beständig yttre linje men den halvt imaginära är också Dorthe Nors  egen linje, för den är en del av barndomen. Och trots att hon inser att det aldrig går att återvända till samma landskap som man minns bestämmer hon sig för tråckla ihop resan med just sina föräldrars sönderfallande kaffefläckiga vägkarta som ciceron.En annan människas linje, tänker hon, skulle kunna sträcka sig från Alaska till Mexiko, eller från Gibraltar till Godahoppsudden. Jag med mitt mikroperspektiv och mamma för ögonen kommer att tänka på det gamla mastodontverket Med Dalälven från källorna till havet. Som jag lusläste som barn och där det stod angående min badsjö ”att Gimmen vill inte ha folk.” Det betydde att ingen någonsin drunknat där till skillnad från älven som gärna ville ha folk.Vad finns det då på Dorthe Nors linje? Det som hon där ute i världen alltid längtat tillbaka till. Hård kuling. Träd som tar stryk så de kravlar utefter marken. Salt på huden och av kråkris sönderrivna vader. Man måste gå i sidled utmed hennes linje. Till och med husen hukar. Allt mals ner till salt och sand. Grå horisont men också något hon kallar sund ensamhet.Hur många berättelser kan det finnas på en linje? Det finns inga gränser för dem, man måste bara gå in på linjen, snitta upp den varsamt med en skalpell och se efter, skriver hon i det inledande kapitlet. En metod hon själv inte riktigt lever upp till då hon reser mer i minnet än att hon slår sig i slang med lokalbefolkningen.  Men kanske är det om platsens kraft hon ska berätta. Om minnesfragmenten som ligger kvar, som vid återkomsten lyfter som damm och dansar i ljuset. Alla ögonblicken som undsluppit en, kan de ligga kvar vid Hirthals fyr? Eller vid föräldrarnas pyttelilla sommarstuga mittemot kemifabriken vid Limfjorden?Jag är den perfekta läsaren för såna här intentioner, för jag vill tro att under speciella ljusförhållanden...