Mamma och människa i vår nya sköna värld

Vad händer när vi inte längre kan välja vilken roll vi spelar eftersom allt sker samtidigt i den digitala offentligheten? Det funderar Maria Andersson Vogel på i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När min dotter var i femtonårsåldern spelade vi ofta ett sällskapsspel som kallas för Orangino. Spelet går till så att jag drar ett kort som beskriver ett personlighetsdrag i form av ett påstående, till exempel kan det stå: ”Skeptisk. Jag intar en avvaktande hållning i många frågor.” Utifrån en skala från ett till fem ska jag sedan ta ställning till hur väl det stämmer in på min motspelare. Och vad som stämmer avgörs av vad denna själv anser. Så för att jag ska få poäng måste vi vara överens. Det är alltså en sak att jag har en tydlig bild av i vilken grad min dotter är skeptisk, men är min uppfattning i linje med hennes självbild?För oss blev spelandet mer ett sätt att umgås än att försöka vinna eller riskera att förlora. Våra spelsessioner blev till långa samtal om hur vi själva och världen fungerar och som förälder tar man med andakt emot varje tillfälle som ges att få höra tonåringens funderingar kring sig och sitt liv. Men vad som också blev tydligt när vi spelade var hur mycket svårare det var för min dotter. Det hände ofta att hon inte visste huruvida ett påstående stämde på mig eller ej, medan jag, med förälderns ständiga övertag, nästan alltid var rätt ute. Vid något tillfälle ledde detta till påtaglig frustration, varför delade jag inte med mig mer om vem jag egentligen var? Varför kände hon inte mig annat än i min roll som mamma?Hennes frustration påminde mig om hur jag själv tänkte som barn. Hur lång tid det tog för mig att inse att min mamma var en individ med personlighet, känslor och åsikter. Inte bara Mamma. Det finns ju en orsak till att det är så. Som förälder undanhåller man alltid en del av sina mer personliga grubblerier från sina barn. Ibland för att de är för små för att förstå, men också för att de helt enkelt inte ska behöva hantera sina föräldrars ångest och kriser. Relationen mellan barn och förälder är oundvikligen skev på det sättet. Men handlar det också om att föräldrarollen är så snäv att många av våra personlighetsdrag inte ryms i den?Samtalen med min dotter väckte frågor om hur vi människor hanterar den ibland relativt omfattande uppsättning av olika identiteter och roller vi har, och i vilken utsträckning de blandas samman eller hålls separerade. Inte minst i en samtid av ständig uppkoppling och sociala medier, där just identitet prånglas ut och bedöms på löpande band.Ett intressant perspektiv på frågor om identitet, roller och sociala medier utformades något överraskande redan i slutet av 1950-talet av den amerikanske sociologen Erving Goffman. Hans teori om totala institutioner åsyftade egentligen mycket slutna platser, som exempelvis fängelser eller kloster, där en egen världsordning på många sätt skapas och dit det omgivande samhället har svårt att tränga in. Ett av den totala institutionens kännetecken är att gränser mellan olika livssfärer som normalt är separerade, såsom sömn, arbete och fritid, suddas ut eftersom hela livet utspelar sig på en avgränsad plats i en oundvikligt kollektiv miljö.En aspekt av att leva i den totala institutionen är det som kallas för looping och som rör just hur vi blir lästa och bedömda av andra. Alla människor har en rad roller i olika sammanhang och den ena rollen har inte nödvändigtvis betydelse för hur den andra bedöms...