Machiavelli och döden bakom en benjaminfikus

Hur lever den florentinske renässansdiplomaten Niccolò Machiavellis tankar om statskonsten vidare i vår demokratiska tid? I allt från westernfilmer till karriärplanering, menar kulturjournalisten Thomas Steinfeld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När Mannen utan namn närmar sig byn San Miguel i New Mexico, rider han genom ett mytiskt landskap. Jorden är ofruktbar som om Guds förbannelse vilade på den sedan evigheter. Ett rep hänger från ett torrt träd, som ett "memento mori", en renässansens eller barockens påminnelse om människans dödlighet. En ensam kyrkklocka ringer. Och så möter den ensamme mannen, spelad av Clint Eastwood med en näst intill orörlig min, döden själv i form av ett lik, som i upprätt hållning bundits fast på en häst. På ryggen bär den döde ett papper: "Adios amigos" står på lappen, men alla åskådare vet att vännerna snart kommer att återförenas, förmodligen i sjunde kretsen av en plats som poeten Dante Alighieri kallade för "il inferno", helvetet. Den italienska västernfilmen, som regissören Sergio Leone spelade in år 1964, heter i originalet "Per un pugno di dollari", för en handfull dollar. Den förnyade en ursprungligen amerikansk genre genom sitt avsked från moralen, som hade burit filmerna under mer än femtio år: Här finns det inga goda människor och inget samhälle som kan räddas. Här finns det bara två gäng, lika hänsynslösa, lika giriga, lika mordiska. Och när den ensamme legoknekten efter det sista blodbadet rider vidare, så har han visserligen återförenat den älskade kvinnan med sin make och sitt barn. Men han, Mannen utan namn? Han har fyllt en kyrkogård med korsprydda kistor, av inget annat skäl än för några handfull dollar, som han sedan skänker bort. Hjältar finns det av många slag. Somliga kämpar för sina närmaste, andra kämpar för himmelriket eller äran, återigen andra dör för fäderneslandet. Mannen utan namn - eller Clint Eastwood, så som han uppträdde i de flesta av sina tidiga filmer - dödar för sin egen skull. Han är förlösaren som inte vill befria någon förutom sig själv, men förlösningen inställer sig aldrig. En hjälte är han ändå, bara att hans ärende inte går ihop med ett uppdrag för allmänheten: Han kämpar för sin suveränitet, i absolut bemärkelse. Och eftersom den ensamme är svag, och eftersom de två gängen är starka, med minst tjugo revolvermän på var sin sida, så måste hjälten vara klokare än både gänget Rojo och gänget Baxter: Han måste känna till dem bättre än de känner sig själva, han får inte väja för förräderi, och framför allt måste han spela ut det ena mot det andra. Erfarenheten visar, heter det i en gammal bok, som kunde ha fungerat som en handledning för mannen utan namn, "att just sådana människor åstadkom stora prestationer, som ringaktade trovärdigheten och som förmådde att med lömskhet vilseföra andras huvuden". Denna bok skrevs år 1513, och dess titel är lika berömd som dess innehåll är föga känt. "Il principe" heter verket - fursten. Niccolò Machiavelli, fram till året innan filosof och diplomat i republiken Florens‘ tjänst, skrev boken som en manual för en ny typ av härskare som skulle återvinna makten från de två makterna som under denna tid höll på att underkasta sig Italien, och framför allt de mindre staterna som Mantua, Ferrara eller just Florens. Konungariket Frankrike och huset Habsburg bildade de två gängen, mot vilka de påtagligt svagare italieniska staterna fick hävda sig. Och så börjar "Il principe" med en definition av vad ett furstedöme är, och så behandlas många sätt om hur man kan vinna eller förlora makten, och så slutar avhandlingen med en uppmaning...