Löpning och litteratur: författare försvinner i spåren

Likt många författare hämtar Martin Engberg energi i löpspåren. I dagens essä funderar han över likheterna mellan löpning och litteratur och på varför det kan vara farligt för författare att springa.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Löpning är farligt. Jag har sett det skörda offer. Vänner som förr bar på ädla ambitioner att skapa konst och litteratur har snörat på sig skorna och gett sig ut i spåret för att aldrig mer återvända. Både joggande och skrivande är ytterst vanebildande, skriver Joyce Carol Oates i en essä om ämnet. I likhet med Haruki Murakami är hon inte bara känd som författare utan också långdistanslöpare. Romanskrivande liknas gärna vid att springa ett maraton. Antagligen med syfte på uthålligheten. Själv skulle jag snarare säga att det är i den vardagliga nötningen som författaren och löparen matchar varandra. Den som består i att skriva om samma mening tills att tangentbordet blir konkavt, eller springa mil efter mil tills att sulorna på skorna mest liknar snedhyvlade ostskalkar. joggandet i kombination med skrivandet, påstår Oates, [håller] författaren vid någorlunda sunda vätskor och skänker honom eller henne en, om än aldrig så bedräglig och tillfällig, förhoppning om att ha läget under kontroll. Författare och löpare, dessa potentiellt vanvettiga kontrollfreaks. I Jean Echenoz roman Springa (översatt av Christina Norrman) skildras den enastående tjeckoslovakiska löparen Emil Zátopeks liv. Zátopek var löparundret som under 40- och 50-talet slog en rad världsrekord. Till en början avskyr han all sport, men efter att ha tvingats delta i en löpartävling, visar han sig vara ovanligt snabb. Han vinner och börjar träna som en besatt. Hans stil liknar dock ingen annans. Emil verkar gräva sig framåt, in i sig själv, som i trans eller som en schaktmaskin Med orden, gräva sig framåt, in i sig själv, är det som att Jean Echenoz inte bara säger något om Emils löpstil, utan också i förbifarten återger en känsla inifrån själva skrivakten. Personligen brukar jag tänka att de riktigt intensiva skrivstunderna är som att simma under vatten. Koncentrationen blir så djup att allt annat försvinner och jag glömmer bort att andas. Bokstavligen. Till en början ger löpningen Emil Zátopek möjlighet att resa och tillfredsställa sin allmänna nyfikenhet. Åtminstone tills att makterna får upp ögonen för hans segrar och begränsar tävlandet i propagandasyfte, och i rädsla för att han ska hoppa av till väst. Men då tappar Emil geisten, och börjar förlora. I Bara kärlek kan krossa ditt hjärta skildrar Gunnar Ardelius en far och en son som upprätthåller sin relation i elljusspåret. Fadern är bipolär, och får maniska skov. Sonen, som bor hos sin mor, är djupt oroad över fadern. Egentligen borde inte pappa springa, han har problem med hjärtat, men det är ett sätt att hålla manin i schack. Sonen följer med, för att komma nära sin far. båda vet att det inte handlar om lust. Inte bara. Det handlar om att springa oavsett vad. Även om han blöder näsblod. Även om hjärtat slår dubbla slag. Löpningen ska hålla samman både deras relation och faderns själva inre veklighet. Huvudpersonens mor, som just köpt sina första löparkläder, skriver dikter på fritiden, men lyckas inte få ihop sin bok. Det får huvudpersonen att dra en parallell mellan löpning och dikt: Den första gången var han så snabb och kaxig. I flera hundra meter. Sedan förstod han att de knappt hade börjat. Att konsten var att hålla ut och fortsätta. Det var svårare. Att ge sig ut i snön. Varenda jävla dag. Motståndet, och att övervinna det. Inte bara då och då, utan varje dag. Det kräver något. Ingen författare lever i ett ständigt flow och få löpare har en energi som Emil Zátopeks, som bara kan dämpas av att en totalitär regim. För oss vanliga dödliga räcker det med att det regnar lite för att vi ska avstå rundan. Kliar det inte lite i halsen? En sällsynt cocktail av löparen och författarens...