Litteraturens städer byggs av män

Joyces Dublin, Cartarescus Bukarest och Austers New York. Inom litteraturen är staden den manlige författarens domän. Gabriella Håkansson undersöker hur det blev så och varför det fortgår. Under texten tipsar Gabriella Håkansson om litterära stadsskildringar. När uppstod romanen och varför blev den så framgångsrik? Frågan är omtvistad. Det finns inget givet svar. Det vi däremot med säkerhet vet är var romanen uppstod. I The Cambridge Companion to City Literature konstaterar man att genren slog igenom i de europeiska storstäderna under 1700-talet och att den intimt hängde samman med det urbana livets framväxt. Särskilt populär blev den i London, där den nya borgerligheten satt och läste på kaffehusen. Kanske var den också ett uttryck för den upplysningsfilosofiska tanken att kunskap gick att få via iakttagelser och upplevelser? Romanen tog sig ju an att beskriva och koda det moderna stadslivet så att läsarna kände igen sig och kunde ta lärdom. Författarna, ja, de såg sig själva som betraktare, deras uppgift var att avläsa och tolka staden och det speciella liv som frodades där. James Boswell åkte runt i vagn i London och beskrev vad han såg på gatorna, medan William Hazlitt rapporterade från boxningsmatcher och krogar. Men stadsskildringarna var inte bara positiva. Prostitutionen, smutsen och sedeförfallet tog redan från början stor plats. Man kan säga att genren pendlar mellan liberala hyllningar till det fria stadslivet och en konservativ civilisationskritik som längtar tillbaka till landsbygdens värderingar. Romantikern William Wordsworth är redan 1820 alienerad i folkmyllret, och tjugo år senare sätter Edgar Allan Poe i novellen Mannen i mängden ord på medelklassens fruktan för att uppslukas av den anonyma massan. Denne gamle man, skriver Poe om främlingen som tvångsmässigt vandrar på Londons gator, är Brottets urtyp och genius. Han vägrar vara ensam. Han är mannen i mängden. Just identitetslösheten kommer vid sidan av det sociala engagemanget att bli en stark trop inom stadslitteraturen. Charles Baudelaire utvecklar flanörprosan och ger i sina dikter uttryck för en stark känsla av exil när han promenerar i sin stad. Han sörjer det gamla Paris som rivs och upplever stadsförnyelsen som ett våld mot sin egen person. När Walter Benjamin långt senare analyserar Baudelaire så menar han att poetens inre har blivit ett med stadens yttre, stadens geografi har blivit själens geografi. "Han vägrar vara ensam. Han är mannen i mängden. Den alienerade flanören söker frälsning hos kvinnan. Att försöka erövra henne sexuellt kan temporärt bota känslan av främlingskap. Och från mitten av 1800-talet och framåt blir det ett stående inslag i stadslitteraturen att skildra män som jagar kvinnor. Vid samma tid sitter Charles Dickens och Victor Hugo och kartlägger klasskillnader och sociala orättvisor, och skriver romaner som nu till lika stor del handlar om staden som om människorna. Om staden och författaren smälte samman under 1800-talet så kan man säga att staden och litteraturen, särskilt romanen, vid sekelskiftet 1900 har ingått i symbios. Gator och torg flyttar in i fiktionen samtidigt som litteraturens figurer har flyttat ut i verkligheten. Man ordnar besök i döda författares bostäder, sätter upp minnesplaketter på viktiga adresser och går på vandringar i romankaraktärers fotspår. Med modernismen exploderar stadslitteraturen och man kartlägger hela städer litterärt, kanske för att annektera dem och knyta dem till det egna författarskapet. Vi talar om Belyjs Petersburg, Joyces Dublin, Durrells Alexandria, lite senare Pessoas Lissabon och Mahfouz Kairo, och idag läser vi om Cartarescus Bukarest och Austers New York. Som framgår är genren könad. Stadsromanen har nästan enbart gett uttryck för mäns erfarenheter. I boken Desire and domestic fiction a political history of the novel skriver litteraturprofessor Nancy Armstrong att könen i början av 1700-talet kom att hänvisas till skilda domäner. Mannen styrde över det offentliga,..