Litografin minner om en sundare konstvärld

Med litografitekniken fick gemene man råd med fina originalkonstverk. Och litografins förlorade ställning säger något om en konstvärld på villovägar, tycker Thomas Millroth. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Litografi, stentryck. Jag tänker på vackra affischer. 1800-talstidskrifter. Eller kanske på Konstfrämjandet. Är litografin bara en gammal teknik förpassad ur konsten i dag? Har i så fall något gått förlorat? Men först. Vad är litografi? I en ny bok beskriver Jan af Burén tekniken som en snilleblixt, och berättar entusiastiskt hur det går till: Tag en litografisk sten, teckna något på den, behandla den med syra och gummi arabicum. Tvätta sedan bort alltihop med lösningsmedel. Nu ser stenen alldeles tom ut. Lägg den i pressen och valsa över tryckfärg nu är teckningen tillbaka igen, redo att tryckas. Och det ser så enkelt ut. Burén beskriver i spännande trycktekniska detaljer vad som brukar kallas litografins inkunabel-tid, det vill säga de första fyrtio åren sedan Alois Senefelder uppfann tekniken på det sena 1790-talet. När af Burén avbryter sin berättelse har litografin spritt sig över världen, ja, till och med i det ganska efterblivna konungariket Sverige. Men vad var då så speciellt som gav succén? Jo, det var ju en uppfinning som gjort något möjligt som dittills varit omöjligt. Förut fanns gravyrer, men det här var ju enkelt och användbart. Redan från början handlade det om konst. Konst med stort k. Nu kunde stora konstnärer mångfaldiga verk i perfekt skick, tryck efter tryck. Sprida dem i samtiden och bevara dem för framtiden. Redan från början dyker också en viktig term upp. Multipla original. Smaka på det. Tanken som skulle bli bärande under grafikens första boom i slutet av 1800-talet och som skulle bli bärande i mitten av 1900-talet, då konsten demokratiserades, spriddes till folket. Litografi rimmade på demokrati. Även om demokratin inte var uppfunnen i det tidiga svenska 1800-talet, var det ändå något åt det hållet som genomsyrade de första beskrivningarna av den underbara nya tekniken. I Stockholms Posten kunde allmänheten läsa: alla konstens werk skola kunna föryttras till ett wida bättre pris, hwilken omständighet både för artisten och konstnälskaren är af den högste wigt. Litografin gjorde konsten tillgänglig och billig. Idéerna om prisvärd spridning föregrep 1940 och 1950-talen, då kulturen och konsten skulle ut till alla. Bort med privilegiesamhället. In med Konstfrämjandet, som bildades av 1947 av i princip alla landets folkrörelser, lägg så till Folket i Bilds konstklubb, konstföreningar och konstcirklar på ABF. In med konst i skolan och kringresande konstpedagoger. Konstnärer fick i uppdrag att skapa originalverk i litoteknik, som kunde säljas billigt, konkurrera ut allsköns skräpkonst. Och den här utgivningen blev snart en stor konstnärlig händelse i vårt land. Men tvivlet kom redan från början. Gick i själva verket konsten förlorad på vägen? Den förste skeptikern verkar ha varit Per Daniel Amadeus Atterbom, som 1828 skrev i tidskriften Heimdall. Litografin är ett medel för artisten att göra ett steg närmare den höjd hvarifrån Raphael och Michelangelo strålar i oförvanskelig gloria. Men, invände Atterbom, den vägen var bruten och förlorad. Mycket få litografier, underströk han, förmedlade kännedomen om arbeten af den mera upphöjda art hvarigenom konstens sanna intressen befordras. Alltså konsten hade ett högre syfte än vad litografin kunde förmedla. Samma kritik drabbade på sin tid konstfärmjandets strävan att sprida god originalkonst i litografisk form i de svenska hemmen. Hade försöket att demokratisera konsten förvandlats till ett lamt nationellt uppfostringsprojekt. En nationell ambition i folkhemmet över hela linjen av smak och kultur, tänk Carl Butlers kokbok, Tore Wretmans matlagningsprogram. Visst känns dessa ambitioner avlägsna idag? Vad har gått förlorat? Dagens konstreportage handlar...