Linda Skugge är en obehaglig människa
"Inspiration" var länge något som helgon och apostlar drabbades av. Den som googlar "inspiration" idag hittar mest inredningstips, men visst söker vi fortfarande andlig vägledning hos andra? Bara inte hos Linda Skugge, konstaterar Linda Skugge själv i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Jag är en obehaglig människa Det är jag övertygad om Vad skulle jag annars vara Hur skulle man annars kunna vara Jag försöker inte ens” Läser jag i Lars Noréns prosalyriska Efterlämnat och funtar på att göra något av det där att jag en obehaglig människa. Som jag så ofta fått höra. Kanske upprepa det som ett slags omkväde i min kommande tusensidiga Lundell- slash Norén-ripoff som bär titeln Rigor mortis. Eventuellt använda mig av kursiver. Eller bara be mina barn skriva det på min gravsten om jag dör. Jag är en obehaglig människa. Fast gudarna ska veta att jag försökt. I hela mitt liv har jag försökt att passa in. Att vara som folk är mest. Att vara som något slags härlig Pippi Långstrump som på morgonen till synes i blindo rafsat ihop något att klä på sig och sedan så där ofantligt populärt komma minst en halvtimme för sent. Problemet är bara att det inte går så bra. Faktum är att det går jättedåligt. Så dåligt att mina vänner aldrig missar en chans att tråka mig näst intill ren mobbning. En tjejkompis och jag är på väg till en av de där jättelika sportbutikerna för att köpa nya längdskidor till Vasaloppet och hon råkar på ett jättepajigt sätt spilla något över hela sig bakom ratten och vänder sig mot mig och säger ”för jag är perfekt och jag har alltid näsdukar med mig, ge mig en!” Ja, hon har känt mig hur länge som helst och trots min till synes så vidriga persona – Jag är en obehaglig människa – vill hon uppenbarligen umgås med mig. Och hon gör ju på ett förvisso kärleksfullt sätt narr av mig, men ändå. Händelsen slår an något hos mig och får mig att i en enda sittning att vräka ur mig den här texten – att en gång för alla bearbeta mitt livs trauma, som är att vara perfekt. För det visade sig att jag var lurad. Att det som vuxenvärlden lärde ut och jag ANAMMADE (kom i tid, håll deadlines, håll koll på dina grejer, var hel och ren) visade sig inte stämma. Att de som gjorde tvärtom (bohemiga slarvers) blev de som alla älskar och går att känna igen sig i och får ofantligt många sociala medier-följare. Har du aldrig tänkt skriva för scenen och uppträda med din egen text? Att inspirera andra? frågar en teaterproducent. Nej, svarar jag omedelbart. För jag inspirerar INGEN. Ingen skulle komma, säger jag och berättar om den gången då jag fortfarande trodde på det vuxenvärlden lärt mig om noggrannhet och att vara ordentlig. Då jag på någon sorts inspirationsdag stod på en scen och inledde med att berätta hur jag brukade trippelnatta mina tre barn under sex år så att de jämt sov klockan sju sharp så att jag kunde fortsätta läsa och skriva hela kvällen och en kvinna ur publiken efter endast ett par minuter avbröt mig och reste sig för att upprört fråga: ”På vilket sätt inspirerar du oss?” Jag har aldrig urladdad mobil, det är ju bara att ladda den. Efter mig talade Amelia Adamo om sin livsresa: fattig mamma, Italien, revansch i Sverige et cetera. Och sedan en idrottskvinna som berättade hur ofantligt mycket tid hon lagt ner på träning för att ta sig till den absoluta toppen där hon nu befann sig. Hur mycket hon försakat. Hur hårt hon pressat kroppen gällande både träning och kost. De inspirerar. Det gör inte...