Lidandets betydelse: Han behöver stryk för känna sig levande

Vad beror samtidsmänniskans tomhet på? Boel Gerell funderar över svårigheternas sammanbindande kraft. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En isande kall vind drar genom Österports station i Köpenhamn och jag stampar beklämt på stället i väntan på tåget som ska föra mig hem till Sverige. Klockan är närmare tio på kvällen och perrongen är nästan tom så när som på tre personer som väntar frusna och dystert inåtvända som jag, i varsin ände av plattformen. Det är som om vi inte finns för varandra. När en röst ljuder från högtalarna rycker jag till och uppfångar ett budskap om att tåget snart ska komma, men till vilken plattform?Här någonstans sker en förändring, när jag flackar osäkert efter svar och möter blicken hos en ung person med androgynt utseende och glittrig, blå ögonskugga.– Sa hon perrong två?– Jag tror det.– Det var två! bekräftar en äldre kvinna i kappa med Marimekkoblommor och en lite luggsliten, kortvuxen man i brun keps nickar sammanbitet bifall. Sen sätter vi oss i rörelse uppför trappan, inte längre ensamma utan i grupp och när ett nytt utrop skickar oss i en ny riktning förbannar vi gemensamt Öresundstrafiken och springer igen.När tåget en dryg timme och fem felmeddelanden senare äntligen kommer är jag på oväntat gott humör och ler varmt och förtroligt mot mina nya kumpaner innan vi sjunker ner på varsitt säte i varsin ände av den tomma vagnen och försvinner för varandra igen. Och så är det ju, en gemensam prövning tar med fördel fram det bästa i människan och får annars vitt skilda individer att gå samman i ett kollektiv som verkar för att hitta en lösning. Kortsiktigt och med begränsad risk för livet, på en station i Köpenhamn. Eller under år av umbäranden under ett krig där varje dag är en kamp för överlevnad.I boken ”Vem är du när kriget kommer?” går överstelöjtnanten och psykologiforskaren David Bergman närmare in på vad som händer med oss och vårt samhälle när vi sätts under press. En av de mer oväntade effekterna han beskriver är att den psykiska hälsan hos befolkningen märkligt nog tycks förbättras i ett land som är i krig. Exempelvis minskade självmordsfrekvensen radikalt runt om i Europa under andra världskriget. I Frankrike valde 41 procent färre att ta sina liv 1944 i jämförelse med 1938 och i andra hårt krigsdrabbade länder som Österrike och England minskade självmorden med 54 respektive 25 procent.Konfronterade med det reella dödshotet som kriget medförde förlorade människorna av allt att döma lusten att påskynda processen. Eller om de personliga problemen som tidigare tycks omöjliga att leva med krympte i jämförelse med de kollektiva utmaningarna. Hellre än att brottas i ensamhet med sina inre demoner kunde den olycklige ta upp kampen mot det yttre hotet med andra som stred för samma mål. En kraftmätning där det dessutom fanns många fler konkreta åtgärder att ta till.Avgörande för om smärtan går att leva med är alltså möjligheten att dela den och bekämpa den på ett meningsfullt vis. När Londonborna under ”blitzen” 1940 och 1941 utsattes för tyska bombningar åtta månader i sträck var det barnen som evakuerades till den förmodade tryggheten på landet som led den största psykiska skadan då de upplevde sig som ensamma och övergivna av sina familjer. För de som stannade kvar i den sönderbombade staden kom skyddsrummen i tunnelbanestationerna att fungera som samhällen i miniatyr med skilda avdelningar för sömn, samvaro och rekreation och ett gemensamt intresse av att hålla ångesten i schack och upprätthålla något slags trivsel och ordning i det omgivande kaoset.Också i den österrikiske...