Latinamerika visar sitt dolda ansikte

Vad händer när man ständigt väver samman historik och skönlitteratur? Dan Jönsson reflekterar i dagens essä över Jorge Baradits bok Diktaturen, och över Chiles många historiemutationer ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Tänk dig att du en dag när du är ute och går på stan plötsligt blir omringad av ett par poliser. Utan förklaring bara står de där och spärrar vägen. Vad du vet har du inte gjort något olagligt. Men kanske kan det vara något du har sagt. Kanske något en vän har gjort, eller en släkting. Medan du försöker förstå vad det handlar om börjar de släpa iväg med dig, bort från gatan, in på en bakgård av något slag, och i samma ögonblick som skräcken bryter fram får du en spark i ryggen som fäller dig till marken. Sedan kommer nästa spark, och nästa, och medan du försöker skydda huvudet med händerna får du något blött över dig: du känner igen lukten, det är bensin. Du ser upp, vad är det som händer? En av poliserna står där med en tändsticksask i handen och du tänker att det måste vara som de försöker skrämmas, snart kommer de att brista i skratt åt ett lyckat skämt. Men nej, polisen stryker faktiskt eld på tändstickan och slänger den på dig. Lågorna flammar upp på ett ögonblick. Försök föreställa dig detta: dina kläder som fattar eld och brinner upp på ett par sekunder. Huden som börjar smälta. Skräcken och den vansinniga smärtan. Du förstår fortfarande ingenting. Den här inlevelseövningen är en av många som den chilenske författaren Jorge Baradit inbjuder till i sin bok La dictadura Diktaturen den fjärde och sista delen i hans projekt Historia secreta de Chile. Chiles hemliga historia, alltså som om rättslösheten och brutaliteten under Pinochetdiktaturen inte skulle vara allmänt känd? Som om inte hela världen visste vad som pågick? Episoden med tändstickan inträffade i verkligheten 1986; de båda ungdomar, nitton och tjugo år gamla, som råkade ut för den forslades svårt brännskadade ut ur Santiago och dumpades på en åker. Den ena dog av sina skador, den andra överlevde. I Chile under Pinochet var sådana händelser om inte vardag direkt, så något man fick räkna med om man hade ens en omedveten beröring med oppositionen. Och ändå för många chilenare kom sanningen, när den väl uppdagades, som en chock. Baradit berättar att hans mamma en gång i slutet på åttiotalet, i samband med folkomröstningen som till slut blev Pinochets fall, försökte övertyga sina arbetskamrater om att morden och tortyren var verklighet. De trodde henne inte. Inte förrän en av kollegorna, själv gift med en marinsoldat, intygade att vartenda ord var sant. Och det blev alldeles dödstyst i fikarummet. Jorge Baradits fyra böcker har blivit det senaste decenniets stora kioskvältare i Chile. Första delen, som kom ut 2015, är en underhållande och fascinerande samling exempel på vilken central roll just vissa hemliga sällskap och ockulta idéer har spelat i landets historia, inte minst kring självständigheten på 1820-talet. Som att nationalflaggans stjärna i själva verket är en frimurarsymbol eller att Arturo Prat, en av hjältarna från Stillahavskriget på 1870-talet, var en övertygad spiritist som trodde på själavandring och brukade föra samtal med sina avlidna släktingar. I de följande delarna fortsätter Baradit att krossa patriotiska myter och lyfta fram glömda och undanträngda berättelser. Den om Salvador Allendes hemliga och visionära internetprojekt SYNCO till exempel; eller den om den ockulta utbrytarmonarkin i södra Chile, där trollkarlar regerade med hjälp av magiska förbannelser under några årtionden på 1800-talet. Och kanske fortfarande gör det. Succén för Baradits projekt har skapat ringar på vattnet i resten av Latinamerika. I Peru har historikern Fred Rohner skrivit en också mycket framgångsrik Historia secreta del Perú som på ett liknande sätt punkterar gamla sjuka vanföreställningar och ifrågasätter sådant som att alla peruanska nationalhjältar...