Låt nattens dämoner komma!

Många vaknar i vargtimmen, inte sällan med ångest. Författaren Mattias Hagberg är en av dem. Här berättar han varför han börjat uppskatta nattens obehag.

Natt. Eller snarare mycket tidig morgon. 04.20 med digitalklockans blå, blinkande pinnar. Jag fäster blicken i taket. Mörker. Gråtoner. Sängen är för varm, för trång och för hård. Nacken spänner. Ryggen värker. Och sen tankarna. Nattens otyglade tankar. Allt litet och obetydligt är plötsligt stort och tungt. I mörkret är det omöjligt att hålla någonting ifrån sig. I vargtimmen återvänder det undanträngda i förstorad skala och förvanskad form. Jag vet inte hur många gånger jag vaknat vid exakt denna tidpunkt. Det känns som oändligt många när jag ligger där och vrider mig. Länge kämpade jag för att hålla sömnlösheten och tankarna på avstånd. Natt efter natt försökte jag med alla medel somna om. Men det var omöjligt. Nattångesten var för stark, för envis, som om den trots allt bar på något oundvikligt. Till slut gav jag upp. Bestämde mig för att bejaka det irrationella istället för att försöka bekämpa det. Det var Ingmar Bergman som myntade begreppet vargtimmen i slutet av sextiotalet. Med sin film med samma namn från 1968 gav han det svenska språket ett ord som det uppenbarligen saknade. I filmen bjöd han också på en suggestiv definition: Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är som djupast, då mardrömmarna är som verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.  Orden är vackra och skrämmande på en och samma gång. Någon exakt definition av vargtimmen existerar så klart inte. Det är ett ord som mer hör hemma i poesin än i vetenskapen. Trots det finns mycket som talar för att timmarna före gryningen är speciella. Kroppens aktivitet är som lägst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker, ämnesomsättningen går ner och halten av hormonet melatonin, det hormon som styr sömnen, är som högst. Det är en sårbar tid.   I sin film ger Ingmar Bergman sken av att begreppet vargtimmen är mycket gammalt, att det är ett ord som är känt och hämtat ur den svenska historiens djup. Men i själva verket talar det mesta för att han själv uppfann det för att frammana en mörk och gotisk stämning. Möjligen hade han läst Herman Hesses roman Stäppvargen och ville nu skapa ett liknade verk för filmduken - åtminstone har filmkritiker i efterhand talat om en sådan koppling. Det finns onekligen mycket som binder samman Ingmar Bergmans film med Herman Hesses roman. Båda handlar om män på gränsen till sammanbrott, jagade av ångest, mardrömmar och hallucinatoriska visioner. Båda är mörka och överspända skildringar långt bortom realismens krav på struktur och konsekvens. Båda påminner mer om dröm än om verklighet. De rör sig i skäcklitteraturens och skräckfilmens osäkra universum. Huvudpersonen i Vargtimmen är konstnären Johan som tillsammans med sin hustru Alma flyttar till en isolerad stuga på en avlägsen ö. Han vill finna lugn och ro, fly från den ångest som ständigt jagar honom. Men ön visar sig vara något annat än en fristad. Under den självpåtagna isoleringen tar sig oron fysisk form. Hans, och även hustruns liv, invaderas av gestalter ur drömmarnas rike. I Stäppvargen är det den lärde särlingen Harry Haller som upplever sig jagad av nattens ångest. Efter ett besök på en magisk teater får han ett tunt häfte i sin hand med rubriken Traktat om stäppvargen. Det är en text om honom själv, om alla de motsägelsefulla begär, känslor och tankar som trängs inom honom. Harry Hallers fortsatta öden blir en drömsk och överspänd skildring av alla hans inneboende konflikter. Som konstverk har såväl Vargtimmen som Stäppvargen sina brister. Båda är bitvis övertydliga på gränsen till det banala. Och här finns inslag som bara kan beskrivas med ord som effektsökeri och överdrift. Men som försök att fånga tillstånd och stämningar långt...