Läskramp – vi är många som förlorat förmågan att förlora oss själva

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen – det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens “värsta mardröm”. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det.Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares “värsta mardröm”, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker.Även här i Sverige säljs många böcker, men långt ifrån alla blir lästa.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala srkiv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning.Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag.Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år. Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa – och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste.För...