Lars Jakobsons berättelser från andra sidan

Vad var det som hände med författaren Lars Jakobson 2010? Och har det fått för betydelse för hans fortsatta litteratur? Det reflekterar författaren Stefan Lindberg över i denna essä.  ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den svenske författaren Lars Jakobson levde mellan 1959 och 2010. Ändå fortsätter böckerna att komma ut, alla formgivna som vore de en del av Forums klassikerserie. Svaret på hur det kan gå till finner vi i essäsamlingen Effekter från 2011 där en viss Joan Bravais i förordet skriver att Lars Jakobson var roman- och novellförfattare. Bravais påstår att Jakobson före sin död efterskänkt sina disketter och färdiga texter för att hon, tillsammans med deras gemensamma förläggare Magnus Bergh, ska se till att de publiceras. Vi får oss till livs något kort om hans biografi, som åtminstone delvis verkar stämma. Jakobson ska under sina sista år ha bott i Grekland med sin hustru Kristina, alltid så närvarande i hans texter, och det sticker till i hjärtat när hon i förordet, efter hans död, sitter ensam på deras grekiska favoritrestaurang. Men Joan Bravais framställning är alls inte sentimental. Allt är nyktert och konkret och följer Jakobsons tanke om att en fantastisk litteratur kräver ett faktiskt språk. Och vi får möta Joan Bravais igen. I förordet till John&Denise från 2013 förebådas utgivningen av De odödliga två år senare. Och förordsskribenten fortsätter att nämna detaljer ur Jakobsons liv och skrivande. En del av dem är enkelt vederlagda för den som är bekant med hans verk och Joan Bravais är, som hon själv konstaterar, namnet på en av hans gestalter i romanen Pumpan från 1991. Men vem är det egentligen som är död? Och varför? När en svensk litteraturkritiker för några år sen mailade författaren för att fråga om en intervju fick han följande svar: Tack för din förfrågan, som jag dessvärre avböjer. Den tidsrymd som stått utmätt i de senaste böckerna (1959-2010), vill jag nog låta vara sådan ett tag till. Utmätt, alltså. Så frågan är om Jakobson tagit livet av sig för att, liksom retrospektivt, kunna lägga ut texten om sitt författarskap i romanens form. För i förorden växer Jakobsons litteratursyn, eller livssyn ska nog sägas, fram som en pendang till författarskapet. Eller handlar det om att skapa någon form av förtida eftermäle? Knappast. Bara om Jakobson varit död på riktigt skulle ju hans eftermäle vara vårt att värdera. Snarare tangerar hans fiktiva bortgång något i hans författarskap, ett krav på uppmärksamhet och en insikt om att så fort författaren skriver jag så är författaren försvunnen till dikten. Det är också svårt att ta förordens relativa lögnaktighet som en invändning mot vår samtids sakrosankta genre, autofiktionen; den torpederade han långt innan den blev kultursidesstoff och debattämne, i romanen Kanalbyggarnas Barn från 1997. Så det är inte av dessa anledningar som författarjaget Jakobson dragit sig tillbaka. Och till skillnad från Kafka, som dog på riktigt och fick vännen Max Brod att lova att bränna hans manuskript (vilket han som tur var inte gjorde) fortsätter ju Jakobson att publicera sig. Det ser Joan Bravais till. Eftersom den här radioessän handlar om en påstått död författare tvingas jag till dels använda mig av rykten. Och en sak som Jakobson lär ha sagt är att i den sanna berättelsen om hans fars liv kan han vara tvungen att ändra hans dödsdatum. Det är på samma gång ett mycket vackert och mycket fasaväckande uttalande, som rimmar illa med nuets fixering vid autenticitet. För enligt Jakobson, och även många andra ska sägas, bygger den litterära sanningen på ett hur, på det sätt på vilket världen skildras. Bara genom konsten kan vi nå fram till ett innersta väsen, och för att se det måste vi ibland göra avkall på saker som datum, platser och biografiska fakta. Så när Jakobson skriver om det biologiska stridsmedlet Agent Orange, eller Lee Harvey Oswald, eller sig själv, som i sorgeboken...