Kvinnorna hittade friheten i mörkret

Gotisk litteratur förknippas med plågade hjältinnor, övernaturliga inslag och ett högtravande språk. Annina Rabe funderar över vad det är som också lockar så många kvinnor till berättelserna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i februari 2017. I ett sovrum i ett hyrt gammalt hus i New England i USA ligger en kvinna och tittar på en påträngande gul tapet. Hon är deprimerad efter en förlossning och hennes  beskyddande make, som också råkar vara hennes doktor, har ordinerat absolut vila. Det är något konstigt med huset, tänker kvinnan. Och hon gillar verkligen inte den där gula tapeten i sovrummet. Det är upptakten till Charlotte Perkins Gilmans klassiska kortroman ”Den gula tapeten” från 1892, där vi stegvis får följa en kvinnas väg mot ett psykiskt sammanbrott. I tapetens mönster börjar hon se de mest märkliga scener, hon ser instängda kvinnor, kvinnor som kryper längs golvet. Det är den en av de otäckaste texter jag vet. Det sakta men säkert glidande förståndet och känslan av skevhet i den hemlika miljön, allt detta gör att det gungar för mitt inre varje gång jag läser om den. Medan jag får kalla kårar av en ganska händelselös novell om en kvinna som ligger och blir tokig i ett sovrum lämnar till exempel berättelser om galna seriemördare mig för det mesta ganska kallsinnig. Det otäcka för mig är det som händer inuti huvudet. Och d et intressanta med skräck är ju att den slår så olika, beroende på vem man är och hur ens fantasier och mardrömmar ser ut. Charlotte Perkins Gilmans kortroman avslutar en samling berättelser i ”Förfärande kvinnor”, en antologi om gotisk skräck skriven av kvinnor, sammanställd och översatt av KG Johansson. Alla novellerna är utkomna under 1800-talet, då den gotiska skräckromanen kulminerade i popularitet. Begreppet ”gotisk litteratur” uppstod första gången i mitten av 1700-talet. Innan dess hade ”gotisk” enbart använt som en term inom konst och arkitektur. Det förändrades när den brittiske konsthistorikern och författaren Horace Walpole gav ut romanen ”Borgen i Otranto”, en skräckberättelse som han själv gav undertiteln ”A gothic story”. Den innehöll alla de motiv vi förknippar med gotisk litteratur; dystra gamla slott, plågade hjältinnor, övernaturliga inslag, galna munkar och en labyrintisk struktur, skildrad med ett melodramatiskt och högtravande språk. Litteraturvetaren och gotikexperten Mattias Fyhr betonar i sin avhandling ”De mörka labyrinterna” att gotik inte är en litterär genre utan ett modus, som kan dyka upp i all litteratur. Skräcken och det övernaturliga är inte heller nödvändiga ingredienser, utan det gotiska utmärks snarare av en känsla av melankoli och krypande obehag. Det blir tydligt i ”Förfärande kvinnor”, där de flesta av novellerna faktiskt inte är särskilt läskiga utan mer sorgliga. Walpoles roman gav upphov till en mängd efterföljare. Den nya romantendensen passade väl in i den begynnande romantiken, som växte fram under en tid när man annars trodde att hela världen gick att kartlägga, mäta och bemästra. Skräcklitteraturen fick härbärgera allt som inte fick plats i den nya tiden; känslor, drömmar och undergångsfantasier. Gotiken var en reaktion mot den förnuftsbaserade upplysningstiden och en viktig del av den borgerliga romanens framväxt i industrialismens tidevarv. Påfallande många författare som skrev i den gotiska traditionen var kvinnor. En av genrens verkliga pionjärer var Ann Radcliffe, som med sin ”Udolphos mysterier”, som sägs ha inspirerat författare som Edgar Allan Poe och Marquis de Sade. Den krassa Jane Austen skrev sin ”Northanger Abbey” som...