Kvinnohatet som inte går ur mode

Kvinnoförakt tycks vara ett tidlöst fenomen. I dagens essä från OBS läser journalisten Anna Thulin två romaner med misogyni som tema. Det skiljer 600 år mellan böckerna - men båda är lika aktuella. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ibland tycks sexuella trakasserier vara en modefråga. Inte som i att vi talar för mycket om dem, utan som i den utslitna frågan: Men vad hade hon på sig? Hösten 2017 gick ett uppror som en löpeld genom världen. Under hashtaggen "me too" berättade miljontals kvinnor i sociala medier om våld och övergrepp som de utsatts för. Trakasserier mot kvinnor är så vanliga att många av oss inte ens reflekterar över dem. Ibland krävs det att någon utomstående påpekar just hur orimlig situationen är för att man ska erkänna det själv. Jag kommer att tänka på hur advokaten Elisabeth Massi Fritz en gång frågade om gärningsmannens kalsonger under en våldtäktsrättegång. Det var ju precis lika absurt att fråga om offrets stringtrosor. Kvinnoförakt är som modets "lilla svarta", en tidlös skapelse som tycks passa både till fest och till vardag. Av en slump läser jag två romaner med misogyni som tema efter varandra. Det skiljer sexhundra år mellan böckerna, men de känns båda obehagligt aktuella. Den ena är en dystopi: Margaret Atwoods roman "Tjänarinnans berättelse", som gavs ut 1985, och som ligger till grund för den hyllade tv-serien "The Handmaid's Tale". Den andra är en utopi: "Kvinnostaden", som skrevs 1405. Författaren Christine de Pizan kallas ibland för en av Europas första feminister. Rätten till sin egen kropp var en fråga som Christine de Pizan funderade över redan år 1405 I "Kvinnostaden" tar berättaren hjälp av "tre höga fruar" som hjälper henne att bevisa att kvinnor är lika kapabla som män. I korta kapitel ges exempel på dygdiga kvinnor, allt från historiska drottningar till helgonförklarade hjältinnor. Christine de Pizan är inte ute efter att skapa en kvinnostad i verkligheten, men en litterär frizon där kvinnors röster lyfts fram och där de hittar styrka i kollektivet. Bokens främsta syfte är att gå till angrepp mot den medeltida misogynin. Kvinnohatet har en lång historia, vilket inte minst märks på alla modetrender som har gått ut på att linda, knyta, binda, bända och omforma kvinnors kroppar. Korsetter som har orsakat svimningar, matsmältningsbesvär och svårigheter att andas. Lindandet av fötter där de brutna benen har lett till begränsad rörlighet, infektioner och i värsta fall döden. Vid samma tid som Christine de Pizans namn började bli känt i vidare kretsar, plockade europeiska kvinnor bort ögonbryn för att få en renare panna.  Hon föddes i Venedig 1364 och kom till Paris som fyraåring. Pappan var astrolog hos den franska kungen - därför växte Christine de Pizan upp med de kungliga arkiven nära till hands och fick en god utbildning. Hon talade och skrev flytande franska och italienska, och läste latin, filosofi och historia. Som femtonåring gifte hon sig med en tio år äldre man. När både hennes man och far dog, blev hon ensam med tre barn och en mamma att försörja. Hon började skriva och skrev i rasande fart - omkring trehundra verk med poesi, kortnoveller och specialbeställda hyllningar. Trots att hon var tvungen att vara produktiv för att få in pengar till familjen, gjorde det inte innehållet i hennes texter mindre radikalt. Rätten till sin egen kropp var en fråga som Christine de Pizan funderade över redan år 1405. Berättaren i "Kvinnostaden" konstaterar: "det irriterar och beklämmer mig att män så ofta säger att kvinnor egentligen vill bli våldtagna." Men detta är trots allt 1400-talet vi talar om. Christine de Pizans syn på kvinnan var med våra mått mätt traditionell. Hon lovordade kyskhet och jungfrulighet. Kan då en av Europas första feminister ens kallas feminist? Kanske är det inte så viktigt vilken etikett vi sätter på henne. Hon kunde ställa sig utanför och se samhällets orättvisa...