Kvinnliga slavägare och bilden av ondskan

Bara den som sitter i isoleringscell dygnet runt är helt förhindrad att göra ont. Lars Hermansson läser en bok om kvinnliga slavägare och efterlyser fler nyanser i vår berättelse om ondska. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Att ondskan är en man i en patriarkal världsordning comes as no surprise, kunde man travestera den amerikanska konstnären Jenny Holzers patenterade truism Abuse of power comes as no surprise. Men maktmissbruk är förstås inte uteslutande en manlig defekt. Det saknas inte grymma kvinnor i historien, från Herodias som krävde Johannes Döparens huvud på ett fat till den ökända tyska fångvaktaren i bland annat Bergen Belsen, Irma Grese, som gärna piskade ihjäl sina offer. Jag ogillar verkligen kålsuparteorier som vill relativisera maktmissbruk genom att påtala att inte heller offret var en ängel. Men idealisering av utsatta grupper är lika illa. För att värna gruppens renhet väljer somliga att hymla med att en och annan medlem av den egna gruppen faktiskt inte är helt tadelfri. En strategi som poeten Athena Farrokhzad gav uttryck för i sin recension av den danske poeten Yahya Hassans debutdiktsamling i Aftonbladet när hajpen kring boken var som störst. Hassan beskriver i boken bland annat hur han och hans syskon misshandlas av deras far, som är muslim med ursprung i mellanöstern, en berättelse som Dansk Folkeparti säkert älskade menar Farrokhzad i sin recension. Och sammanfattar att det står var och en fritt att välja strategi, men att hon för sin del aldrig skulle skriva om, citat en förövare som ser ut som jag, det vill säga är mörkhårig och skulle kunna ha sitt ursprung i mellanöstern, antar jag att hon menar. För inte var väl genus en parameter i sammanhanget? Jag tror Farrokhzad har rätt i att danska rasister gillade att Hassan skrev om sin våldsamme muslimske far, eftersom det bekräftade deras världsbild, men jag tvivlar på att boken värvade några nya rasister, jag tror inte bra poesi kan göra det, inte dålig poesi heller, såvida den inte förvandlas till statspropaganda. Däremot tror jag att den sorts strategispel Farrokhzad förordar göder de fördomar högerpopulismens framgångar vilar på. Jag vägrar sluta tro att alla tjänar på öppenhet i längden, och att folk faktiskt kan tänka själva. Att vara ett subjekt, att ha, som det heter, agens, det vill säga makt att agera, inte bara reagera, måste även inkludera möjligheten att göra ont. Jag tänker på det när jag läser den amerikanska historikern Stephanie Jones-Rogers They were her property om kvinnliga slavägare i den amerikanska södern. I bokens inledning redogör hon för det fördomsfulla forskningsläget genom att berätta om ett resereportage från sydstaterna publicerat i New York Tribune 1859, där reportern James Redpath försöker förklara det starka stödet för slaveriet hos söderns vita kvinnor, med att de, bundna som de var vid hemmets härd, aldrig hade bevittnat slaveriets mer motbjudande drag, aldrig närvarat vid auktioner, inte sett hur svarta slavar piskades ute på bomullsfälten. Det är, menar Jones-Rogers, en patriarkal förminskning av kvinnor Redpath ägnar sig åt här, och som historiker, kvinnor som män, fört vidare ända till ända fram till idag, naturligtvis med undantag som Jones-Rogers redogör för. Genom att lyssna till slavarnas egna utsagor i det så kallade Federal Writers Project, före detta slavars berättelser nedskrivna mellan 1936 och 1938 på regeringen Roosevelts initiativ, snarare än till förhärskande föreställningar om kvinnors milda sinnelag, genom att studera lagstiftning och dokument, helt enkelt bedriva forskning, framkallar Jones Rogers en annan bild av den vita slavägande kvinnan i den amerikanska södern. En kvinna som själv håller i piskan, och som med beslutsamhet och sinne för business köper och säljer sin egendom på slavauktionerna. Detta hade bland annat, visar Jones-Rogers, att göra med arvslagstiftningen. Enligt förstfödslorätten,..