Kurt Gödel och människornas oändliga oro

Det som gör människor till människor, kanske till och med till något storartat, är också det som fördärvar våra liv. Helena Granström reflekterar över det hypotetiska tänkandet och all oro det medför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den briljante österrikiske logikern och matematikern Kurt Gödel vägde vid tidpunkten för sin död knappt trettio kilo. Han hade då i flera år lidit av svår paranoia, som bland annat fick som konsekvens att han vägrade inta någon mat som inte hans fru Adele först hade provsmakat, för att försäkra honom om att den inte var förgiftad. När Adele så blev inlagd på sjukhus under en längre tid och inte kunde vara vid hans sida, slutade Gödel helt enkelt att äta – och svalt ihjäl. Rädslan för att bli förgiftad genom födan var inte den enda som plågade denne man, som kom att bli känd för eftervärlden främst tack vare sina så kallade ofullständighetsteorem. Nästan lika mycket bekymrade sig Gödel för risken att dö av kolmonoxidförgiftning, senare av förgiftning av i princip vilken gas som helst; för risken att någon besökande matematikerkollega skulle se sin chans att ta honom av daga; för risken att ådra sig sjukdom om han gick ut; för risken att läkarna gav honom falska mediciner som skulle orsaka hans död. Det aldrig tystnande ”tänk om” som under hela hans levnad förband Kurt Gödel med en omedelbart förestående förintelse, blev alltså i slutändan det som kom att ta hans liv. Inte ens när det faktiska blev i bokstavlig mening livsfarligt, släppte hotet från det kontrafaktiska sitt tag. Men vad är då egentligen detta ”tänk om”, detta frenetiska trevande med tanken över platsen för en katastrof som ännu inte inträffat, och som kanske aldrig heller kommer att göra det? Vi ser det återkomma i en mängd olika psykiatriska tillstånd: I hypokondrins ”Tänk om huvudvärken är en hjärntumör”, i den sociala ångestens ”tänk om alla egentligen hatar mig”, i panikångestens ”tänk om jag dör nu”, och i förlossningsdepressionens ”tänk om jag skadar mitt barn”. Det är, om man får tro sociologen Roland Paulsen, diagnoser som är ytterst signifikativa för den kultur vi lever i, faktiskt för allt det vi kallar civilisation. Descartes emblematiska ”jag tänker, alltså finns jag” är verkligen en giltig beskrivning av människan i ett samhälle som baserar sin försörjning på tidmätning, långsiktig planering och kontroll. I boken ”Tänk om. En studie i oro” konstaterar Paulsen att planeringshorisonten i de jägar–samlarkulturer där människans evolutionära födelse utspelade sig, med nödvändighet låg närmare än i det jordbrukssamhälle som senare kom att ersätta dem, och i synnerhet närmare än i det högteknologiska samhälle vi bebor idag. För att överleva var det mer avgörande att vara intensivt uppmärksam på nuet – bytesdjurens rörelser, växternas tillstånd, bärens mognadsgrad – än att kunna förutsäga hot i framtiden: först i och med övergången till bofasthet och jordbruk blev oro för torka, skyfall, skadedjur och stöld tydligt befogad. En utveckling som underströks i och med den mekaniska tidmätningens inträde för omkring trehundra år sedan: För den som en gång fjättrats av ett armbandsur är framtiden aldrig riktigt frånvarande. I det moderna samhället har riskmedvetande och planering som livsattityd tagits till ytterligare en ny nivå: Du förväntas bekymra dig för ditt barns skolgång innan det är fött, och ditt pensionssparande innan du fyllt trettio. Inte bara tror vi att det är möjligt att påverka framtiden, utan vi ser det också som vår plikt att göra det; i varje ögonblick är du lika ansvarig för ditt jag idag, som för ditt jag om tjugo år. Utan tilltron till att det är både möjligt och önskvärt att påverka tillvarons förlopp – genom allt från storskalig ingenjörskonst till individuell hälsovård och karriärplanering...