Kulturen behöver alltid en revolution

Svensk kulturpolitik sägs vila på principen om armslängds avstånd, där politiken får sätta ramar och fördela resurser men inte lägga sig i innehållet. Men kanske är det naivt att föreställa sig en politik som inte vill utöva makt? Författaren och kritikern Dan Jönsson reflekterar över kulturpolitikens väsen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Om jag säger ”kulturrevolution”, så tänker du kanske på kinesiska rödgardister med Mao Zedongs lilla citatbok i händerna. Eller på sovjetiska Proletkult-kommissarier, i färd med att stöpa om det gamla Rysslands alla kyrkor till biografer. Eller kanske på förra kulturministern Alice Bah Kuhnke, som i mitten på tiotalet gärna poserade framför en broderad väggbonad av konstnären Anders A med texten ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”. Jag blev själv aldrig riktigt klok på vad kulturministern menade med det där poserandet, vad det var för revolution hon tyckte behövdes och hur den skulle gå till – men visst, jag håller med: vi behöver en kulturrevolution, och det nu, eftersom vi alltid gör det, helt enkelt för att det är så kulturen utvecklas och lever. En kultur som inte hela tiden utmanas av idéer om en radikal omvälvning är snart en död kultur. Det jag vill säga är alltså att kulturrevolutionen inte ska ses som det historiska undantaget utan som regeln. Det finns en utbredd föreställning om kulturen som något som utvecklas mer eller mindre organiskt, ett ”arv” som förs vidare från släktled till släktled, från epok till epok med nästan omärkliga förändringar, ungefär som i naturen där fåglar anpassar sin teckning eller sina läten till en förändrad miljö. I själva verket finns inte mycket som talar för en sådan kultursyn. För även om den kulturella odlingen vilar på en grundläggande och helt nödvändig dimension av långsamhet, historiskt djup, av tradition kort sagt – så sker den konstnärliga och institutionella förnyelsen språngvis: inte nödvändigtvis våldsamt, men i ofta hård och oförsonlig konflikt. Det här betyder i sin tur att begreppet ”kulturpolitik” redan i sig har något omstörtande, revolutionärt över sig. Kulturpolitiken i vid bemärkelse – det vill säga när man räknar in till exempel skolpolitik och mediepolitik – sätter ramarna för våra tankar och värderingar, lägger grunden för på vilket sätt vi uppfattar oss som medborgare eller undersåtar i den stat som styr oss. En politiker som verkligen vill förändra något vill förstås förändra denna grund, förskjuta dessa tankeramar. Kulturrevolutioner tar därför ofta formen inte av rebelliska uppror, som man kanske vill tro, utan av påbud och dekret från makten själv. Även i ett så skenbart fredligt och reformsinnat land som Sverige är kulturhistorien en omvälvande berättelse: från Gustav Vasas protestantiska så kallade reformation – som i ett slag krossade den katolska kyrkans andliga herravälde – över Gustav III:s franskinspirerade institutionsbyggande, fram till socialdemokratins folkbildningspolitik, som gjorde arbetarrörelsens motkultur till en del av den statliga välfärdsbyråkratin. Och förstås vår egen tids marknadsliberala friskolereform och kulturella näringspolitik, som har förskjutit ramverket på nytt och fått medborgaren att foga sig i rollen som kund och driftig entreprenör. Hela detta vida fält av intellektuell maktutövning – över konst och religion, museer och biblioteksväsen, skolsystem och medier – har historiskt sammanfattats med den administrativa termen ecklesiastik. Ordet kommer från det grekiska ekklesia, som i det klassiska Aten var namnet på den demokratiska folkförsamlingen, men i den kristna kulturen kom att stå för den troende församlingen och så småningom blev...