Krigsretoriken kommer inte att förena Europa

Är det nu Europas öde avgörs? Måste man välja om man ska ansluta sig till de liberala eller konservativa krafterna? Dan Jönsson varnar för att förenkla en enligt honom legitim EU-kritik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hösten 2017 gick ännu en liten skälvning genom det europeiska integrationsprojektet när det blev känt att internationella livsmedelskoncerner medvetet säljer sämre versioner av sina märkesvaror i östra Europa. Till exempel innehåller en tjeckisk Sprite mer artificiella sötningsmedel än i Tyskland, i en österrikisk jordgubbstårta är det 40 procent mer jordgubbar än i samma tårta i Slovenien, och så vidare. I och för sig en gammal nyhet för östeuropeiska konsumenter, men det var först nu under det slovakiska ordförandeskapet som den kom upp på EU-kommissionens bord. Och blev politisk på allvar, skulle man kunna säga så när ledaren för de tyska socialdemokraterna, federalisten Martin Schultz, lite senare lanserade sin vision om ett Europas Förenta Stater tänker jag mig att det från ett, låt säga ungerskt frysdiskperspektiv måste ha låtit som antingen ett skämt eller en förolämpning. det senaste årtiondets kriser har skapat obalanser och konflikter [...] kan sätta sina käppar i cykelhjulet. För gott, eller åtminstone för lång tid framåt.  För om nu inte ens marknaden klarar att behandla alla européer lika, vad har då integrationen för framtid? Det var ju ändå så det var tänkt, var det inte det? Först skulle marknaderna länkas ihop, sedan skulle den gemensamma valutan utföra sitt sammansvetsande verk och så på lite sikt skulle den politiska unionen bli en naturlig konsekvens, i takt med att den europeiska identiteten växte fram. I sin europeiska reseessä från 2017 skriver Per Wirtén om just det han kallar den banala europeiseringen som sakta men säkert brer ut sig både i öst och väst där samma butikskedjor och varumärken, samma livsstilsprodukter och reklambudskap numera återkommer i gatubilden, till följd av avreglerad handel och billiga weekendresor. Ett embryo till en europeisk identitet, om än på den kommersiella ytan. Med vad vi nu alltså vet om dessa identitetsskapande varumärkens relativa kvalitet är det lätt att bli cynisk. Och lätt att fortsätta liknelsen: se uppdelningen i a- och b-konsumenter som ett mönster för integrationsdebatten i ett EU där man efter det senaste decenniets finans- och flyktingkriser börjat tala allt öppnare om just ett a- och ett b-lag. Den franske EU-politikern Jaques Delors lanserade på nittiotalet sin berömda så kallade cykelteori, som går ut på att det europeiska projektet precis som en cykel måste röra sig framåt för att inte välta omkull. Men i ett läge där många medlemsstater varken vill eller ens kan röra sig i riktning mot mer överstatlighet blir rörelsen framåt bara möjlig om en krets av villiga kärnstater fortsätter integrationen och låter de andra hamna på den så kallade efterkälken. I hopp om att den på något vis ska släpa med i alla fall. det som gör de här motsättningarna verkligt dramatiska är deras oförsonlighet. Det är som om man inte behöver visa hyfs och hänsyn längre Om det räcker för att cykeln inte ska välta är frågan. Troligt är kanske snarare att det blir efterkälken som får hela ekipaget på fall. För även om den mest akuta ekonomiska krisen just nu verkar vara avvärjd så fortsätter järtecknen att hopa sig över den europeiska unionen. En grekisk eller italiensk bankkrasch kan fortfarande sätta hela eurosystemet ur balans, i Polen och Ungern bekänner sig regeringarna öppet till en auktoritär politisk tradition och i många andra länder, inklusive Tyskland och Frankrike, utmanas de liberala etablissemangen av nationalistiska högerkrafter. Den regionala separatismen växer, och en av EU:s tyngsta medlemmar är på väg att lämna unionen. Kort sagt, det senaste årtiondets kriser har skapat obalanser och konflikter som var och en för sig eller tillsammans kan sätta...