Konsten att sluta knarka kärlek

Separationer är en nödvändig del av livet och singelhushållet vanligast av alla. Ändå matas vi med myten om den eviga tvåsamheten. Anna Thulin ser verkligheten börja komma ikapp kulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2018-10-17.Det brustna hjärtat tycks ha ett längre liv än förälskelsen, åtminstone i konsten. Inget överlever tiden så väl som olyckliga kärlekshistorier, från Romeo och Julia till Twilight-vampyrerna Bella och Edward. I Paris heter tidernas mest olyckliga par Héloïse och Pierre Abélard.När de träffades en dag på 1100-talet var Pierre lärare vid Notre-Dame och Héloïse blev hans student. Deras erotiska och passionerade brev har odödliggjort deras förälskelse. ”Under lektionernas täckmantel kunde vi alltså ostört ägna oss åt vår kärlek”, skriver Pierre Abélard. ”När vi hade slagit upp våra böcker infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid boken.”När Héloïse blev gravid var skandalen ett faktum. Paret levde separerade under resten av sina liv, men fortsatte att skriva till varandra. Héloïse blev nunna och avhandlade tankar om hur klosterverksamheten bäst borde skötas. Pierre fortsatte undervisa och uppröra kyrkan med sina böcker. Långt senare blev kejsarinnan Joséphine Bonaparte så förtjust i parets historia att hon ville bygga ett gotiskt stenvalv på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Där vilar två vittrande statyer än idag, sida vid sida, med ansiktena vända mot himlen, som en bild av den eviga kärleken.Men om Héloïse och Pierre hade fått varandra i livet, hade vi då kommit ihåg dem idag? Troligen inte. Kanske var det själva uppbrottet som gjorde berättelsen så minnesvärd. Trots att statistiken talar mot livslånga monogama relationer, så är separationen nästan alltid enbart tragisk i kulturen. Kanske säger det något om hur djupt rotad vår rädsla för uppbrott faktiskt är. Förutom smärtan att förlora en kärlekspartner så är separationen ett slag mot självbilden. Vi vet bara det vi redan känner till, och bortom relationen vilar det okända.Inte sällan liknas separationen med ett dödsfall. Om man visste hur man skulle sörja, skulle man naturligtvis göra det. Men hur sörjer man någon som fortfarande lever? Som man kanske till och med valt att lämna, i förvissning om att det var bättre för båda. Poeten Wisława Szymborska skrev om en katt i tom våning, och den bilden tror jag att många kan känna igen sig i, oavsett orsak till separationen. Här i Anders Bodegårds översättning: ”Dö – så gör man inte mot en katt.För vad ska katten ta sig tilli den tomma våningen.Klättra på väggarna.Gnida sig mot möblerna.Inget verkar ändrat,men inget är sig likt.Inget verkar flyttat,men ändå står det glesare.Och på kvällen lyser ingen lampa.” En lampa som inte längre lyser. Ett pågående samtal som tagit slut. ”Vad är separationer om inte en övning i avslut – en förberedelse inför det sista avskedet, döden?” skriver Kristina Sandberg i sin recension av Katie Kitamuras roman ”Separationen” från 2017. Berättarjaget är en ung kvinna som nyss fått reda på att hennes make är försvunnen och hon bestämmer sig för att leta rätt på honom. Till saken hör att paret redan separerat, men inte formellt hunnit genomföra skilsmässan. Huvudpersonen landar i en grekisk,..