Könet i hjärnan ‎–‎ biologin och #metoo

Är mäns och kvinnors beteende styrda av biologi eller är könet en social konstruktion? Författaren Helena Granström dyker ner i forskningen och ser samma studier tolkas på mycket olika sätt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För en evolutionsbiolog är Me too kanske inget mysterium. Enligt en viss version av berättelsen om människans ursprung bär mäns aggressiva och opportunistiska beteende inte vittnesbörd om manlig sexualitet i en viss kulturell kontext, utan om manlig sexualitet så som den finns inskriven i mäns genom sedan urminnes tider. Och på motsvarande sätt är kvinnors motvilja inför dessa närmanden inte en biprodukt av männens okänslighet, utan uttryck för en fortplantningsstrategi som årmiljoner av evolution har inpräntat i kvinnokroppen. Betrakta bananflugan, ber oss hjärnforskaren Markus Heilig i sin bok ”Hon, han och hjärnan”. Denna enkla organism har åtminstone en sak gemensam med människan, nämligen skillnaden mellan honors och hanars fortplantningssystem. I en serie experiment utförda av biologen Angus Bateman vid 1900-talets mitt stängdes honor och hanar av denna art in i en glasbehållare. Efter några dagar kontrollerade Bateman hur många avkommor individer av de olika könen hade producerat, och med hur många olika partners – och utifrån detta tyckte han sig kunna dra slutsatsen att hanarnas reproduktiva framgång ökade med antalet parningstillfällen, men att detsamma inte gällde honorna. Å ena sidan har vi, konstaterar Heilig, hanar med ett närmast outtömligt förråd av enkla könsceller, och en minimal kostnad för att skicka iväg dem, å andra sidan honor med ett begränsat förråd av ultrasofistikerade könsceller, vars befruktning också innebär åtaganden i form av havandeskap och, i däggdjurens fall, digivning. en man skulle behöva ha samlag med över hundra kvinnor per år för att med någon säkerhet lyckas producera fler barn än det enda som han kunde ha förväntats få ihop med en stadig partner  Utifrån detta är det lätt att dra slutsatsen att män av naturen är sexuellt konkurrensinriktade, initiativtagande och aggressiva – faktiskt perfekt anpassade till den traditionella mansrollen – medan kvinnor, också det i enlighet med etablerade könsmönster, är passiva, selektiva och omvårdande. Man skulle även, vilket många forskare också gör, kunna hävda att sådana könsbundna särdrag inte begränsar sig till sexualiteten, utan gäller mer generellt, vilket skulle ge en biologisk förklaring till exempelvis den manliga dominansen inom många risk- och konkurrensbetonade yrken. Hanar av de flesta arter försöker maximera antalet parningstillfällen, honor försöker begränsa dem, slår Heilig fast, och dessa skilda preferenser präglas i hjärnan redan på fosterstadiet. Trots att jag inte finner några otvetydiga belägg för saken i mitt eget liv, har Heilig närapå övertygat mig när jag öppnar en bok skriven av psykologen Cordelia Fine, med titeln ”Testosteron Rex – myten om våra könade hjärnor”, år 2017 utsedd till årets bästa vetenskapliga bok av den brittiska vetenskapsakademin. Jag hinner inte läsa mer än några sidor innan det blir komplicerat. Den klassiska bananflugestudien, skriver Fine, har på senare år visat sig ha stora brister. När man upprepar experimentet med tillgång till modern teknik framgår det att resultatet inte alls kan tas till intäkt för att sexuell konkurrens är en fungerande fortplantningsstrategi enbart för hanar – tvärtom, faktiskt, vilket också observation av flera andra arter visar. Med andra ord kan man bara utifrån hanars och honors olika fortplantningsorgan inte dra några generella...