Kommer vi att glömma bort framtiden?

Om det förflutna försvagas, vad händer då med framtiden? Den är ju beroende av minnet. Annars blir allt bara ett evig nu. Mikael Timm försöker komma ihåg att minnas. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I den grekiska mytologin fanns nio muser varav en Kleió eller Klio som romarna kallade henne, var historieskrivningens musa. Muserna var döttrar till Zeus och Mnemosyne och de beskrivs ofta som en grupp under Apollons ledning man kan associera till någon amerikansk manlig sångare omgiven av en kör i kortkort på 60-talet. Möjligen var muserna lekfullare än sin mor, minneskonstens gudinna. Det är lätt att föreställa sig dem som en skrattande grupp unga kvinnor. Man kan tolka deras gruppgemenskap som att den ena musan behöver den andra. Utan Kleió blir den episka dikten svårare, utan Thalia får vi människor inga komedier att skratta åt. Ja, muserna verkar fortfarande ha arbete: Érato som hade hand om sång till lyra har fullt upp med alla singersongwriters. Eutérpe som hade hand om flöjtmusiken håller nu liv i jazzen. Astronomins musa har ordnat stora statsbidrag till rymdforskning. Men hur går det med Kleió, historiens musa? Varje morgon mötte han sin fru och frågade artigt vem hon var. Varje dag gick han igenom sin lägenhet utan att ha minsta minne av att ha varit där tidigare. Och förresten: varför behöver just historiker en särskild musa? Att skapare av poesi, sång, dans och drama kunde behöva inspiration är lätt att förstå. Men varför historiker? Är det så svårt att beskriva det förflutna? Eller är allmänheten så ointresserad av vad som hänt att historieskrivaren behöver lite extra stöd för att härda ut? Eller var det helt enkelt för att de grekiska gudarna som levde synnerligen händelserika liv visste att det var svårt att minnas vad som hänt? Det brukar sägas att vi lever i en historielös tid. Undertexten är att Allt blir förflutet så fort och så få är intresserade av det förflutna. Stämmer det? Biografier, tv-serier om avlägsna tider och dokumentärer om krigshistoria är uppenbarligen efterfrågade. Marknaden för det förflutna förefaller växa. Om det nu inte bara är så att vi glömt vad vi hört tidigare och gärna hör samma historia en gång till. Det sistnämnda skulle innebära att vi lider av någon sorts kollektiv minnesförlust. Personligen finner jag det inte speciellt oroande om intresset för historia är i avtagande det kan alltid öka igen, när det kommer en skicklig historieberättare. Men utan minne fungerar vi inte. Minnet är förutsättning för all form av distinktion. Minns vi inte föremål A kan vi inte skilja det från föremål B. Den kände neurologen och författaren Olivier Sacks har skrivit flera böcker om minnesförlust, bland annat den om Mannen som misstog ett paraply för sin fru. Om jag nu minns rätt. Heter inte boken "Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt"? Själv har jag på en konferens om hjärnan hört historien om en man som skadades i en byggolycka i början av 1900-talet och fick ett järnspett genom huvudet. Han överlevde, men minnet hade skadats. Så småningom fick han komma hem från sjukhuset. Varje morgon mötte han sin fru och frågade artigt vem hon var. Varje dag gick han igenom sin lägenhet utan att ha minsta minne av att ha varit där tidigare. Världen föddes på nytt efter nattens sömn. Underförstått i påståendet om vår tids historielöshet är att det var bättre förr. Hur de antika grekerna förhöll sig till historien är omstritt. Grekiska filosofer sysslar ofta med hur man bör leva, men argumenterar sällan med historiska exempel. Och stoikernas uppmaning om att man inte bör bry sig om världen antyder att det inte är värt att komma ihåg något. En engelsk forskare har hävdat att antikens greker faktiskt inte var speciellt intresserade av det förflutna. Däremot hade de enligt denna teori ett sorts blekt kollektivt minne av en försvunnen guldålder. I det antika Grekland var det viktigt att minnas gudarna...