Kommer postkritiken att leverera? Kritikens kris i den nya offentligheten

Den nya offentligheten bar på ett löfte om ett genuint demokratiskt och fördjupat samtal. Det blev inte riktigt så. Litteraturvetaren Frida Beckman reflekterar över kritikens möjligheter i denna tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i december 2019. Kritik är inte nödvändigtvis detsamma som en negativ synpunkt. I en filosofisk, estetisk, och politisk tradition utgör den snarare grunden för ett reflekterande vridande och vändande på påståenden i syftet att förstå dess, och även våra egna, förutsättningar och gränser. Kritik i denna bemärkelse har en central funktion för individ och samhälle, en funktion som har varit grundläggande för det moderna samhällets självförståelse. Poeten och översättaren Magnus William-Olsson beskriver kritiken som det skelett som hållit upp både den individuella och den samhälleliga kroppen. 1700-tals filosofen Immanuel Kant såg kritiken som en förutsättning för Upplysningen. I utvecklingen från mer despotiska och auktoritära samhällen mot mer demokratiska var en central faktor att få människor att ta sig ur vad Kant kallar deras ”självförvållade omyndighet.” För honom handlar alltså kritiken om att alla måste tänka själva, men också att vi måste göra det tillsammans och att det måste ske ute i offentligheten. Denna fria, gemensamma, kritiska aktivitet måste alltså ta plats i ett offentligt utrymme. Under tidigare perioder fanns torgen som möjliga sådana, under Upplysningen växte det fram akademier, salonger, skrifter, och på 1800-talet tar det ordentlig fart med framväxten av tidningar och tidskrifter tillgängliga för gemene man, eller, ja, för medelklassen i alla fall. Den tyske 1900-tals tänkaren Jürgen Habermas beskriver det som ett framväxande av vad han kallar en ”borgerlig offentlighet”. I det ideala samhälle som Habermas teoretiserar består denna offentlighet i samtal baserade på vad han kallar ”kommunikativ rationalitet.” Dessa samtal är beroende av deltagare som aktivt brukar sitt förnuft och utarbetar gemensamma strategier för att föra samtalet – och kritiken – vidare. Redaktioner, moderatorer och kritiker utformar mer eller mindre beständiga former för samtalet. Redan på 1960-talet oroade sig Habermas för denna offentlighets försvinnande. Och sedan dess har också många påpekat att offentligheten har förändrats. Inte minst har ju andra sociala kategorier än just de bildade medelklassmän som Habermas hade i åtanke gjort sig hörda sedan 60-talet. Från 1990-talet och framåt har ju även Internet inte bara tagit plats i våra salonger utan också alltmer kommit att utgöra våra salonger. I början sågs nätet som en fantastisk plats för offentligheten, där en mångfald av röster och åsikter kunde få ta plats i demokratins namn. I princip kan ju vem som helst uttrycka sig och kommunicera med vem som helst. Eller så var tanken. Men i den nya offentligheten har samtalets former flutit ut. En allt större del av det offentliga samtalet formas och ägs av kommersiella aktörer och plattformar såsom Facebook och Twitter och deras sponsorer. Samtidigt blir gränserna mellan privat och offentligt, mellan kommersiellt och ideologiskt, mellan tyckande och kunnande, mellan publikt samtal och hatstorm allt mindre tydliga. Och det tycks inte finnas någon väg ut – inget utanför denna sörja av urholkad och urskillningslös interaktion. Som Marcia Sá Cavalcante Shuback noterar i William-Olssons antologi Kritiken i den nya offentligheten från 2018, ”Kritiken är redan i den nya offentligheten, det vill säga alla försök att utveckla en kritik av den nya offentligheten är redan absorberad...