Kommer pandemin eller paranoian att döda oss först?

Varför har Spanska sjukan aldrig förknippats med poesi? Författaren och läkaren Salomon Schulman om relationen mellan pandemier och paranoia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns sjukdomar som ger associationer till något poetiskt. Som tuberkulos. Magra bleka kvinnogestalter framträder spöklikt ur litterära skildringar medan männen ligger och inandas den syrefriska luften i Davos eller andra fashionabla kurorter. Det är en kontemplativ värld som döljer sig bakom sanatorieväggarna. Den har avtecknat sig i böckerna Thomas Manns Bergtagen är klassikern som än idag fascinerar läsare i en västvärld där tuberkulosen nästan försvunnit. Inte minst författare drabbades av denna tvinsot som hotade ända deras liv i en fatal blodig upphostning likt den som till slut drabbade exempelvis Oscar Levertin. Författarlistan över de tbc-kranka kan göras hur lång som helst: Franz Kafka, Albert Camus, Harry Martinson, Edith Södergran och så vidare. Det var ofta en långsam död som väntade men många klarade sig från lungsotshostan. Tiden till eftertanke berikade deras författarskap i dödens skugga. Mellan femtio och hundra miljoner människor dog i denna världsomfattande pandemi. Annorlunda var det med den betydligt mer dräpande spanska sjukan. Denna influensa kunde döda på några timmar eller så kunde allt värre plågor sätta in tills slutet infann sig . De drabbade blev våldsamt sjuka och här fanns ingen tid till djupsinniga metaforer. När huden blev mörkviolett, febermardrömmarna satte fart, man började hosta blod och fick allt svårare att andas för att lungorna fylldes med en rödaktig vätska då var döden nära.  Spanskan, som influensan kallades i vardagligt tal, tycks nästan bortglömd idag. är så gott som glömd idag. Få tänker på att den i dödstal räknat var förra århundradets största katastrof. Tankarna fördes dock till epidemin när den medialt uppskruvade men ändå allvarliga svininfluensan slog till år 2009. Spanska sjukan anlände i tre svåra vågor, av vilka den mellersta som kom under hösten 1918 förorsakade de flesta dödsoffren. Åren 1918 till 1919 var epidemins värsta oår. Den förtärande kallbrand vi förknippar med första världskrigets skyttegravar var av en mer obetydlig omfattning jämfört med den samtida influensans härjningar. Mellan femtio och hundra miljoner människor dog i denna världsomfattande pandemi. Det ger ett dödstal som vida överskrider det första världskrigets offer som stannade vid 17 miljoner. Andra världskriget skördade 60 miljoner människoliv så frågan är om inte de som strök med i spanska sjukan faktiskt överskred de bägge ohyggliga världskrigens sammanlagda dödssiffra!  Hela världen låg i plågor. Tala om Weltschmerz!  Det var unga människor som fick skatta åt förgängelsen, människor i sina bästa år. I själva verket kom betydligt fler att gå i graven utanför Europa och USA. Indien, Afrika och Persien var hårt drabbade. Morbida kalenderbitare fokuserade på ung och bråd död har nu möjligheten att räkna sina offer i Laura Spinneys nyutkomna bok Pale Rider. Titelnamnet anspelar på en vision ur Uppenbarelseboken där den bleke ryttaren som är Döden fullgör sitt oförsonliga verk. Det är en populärvetenskaplig bok av hög klass som presenterar möjliga teorier för spanska sjukans hastiga och förödande förlopp. Inte sedan digerdöden under medeltiden har en pandemi så avgörande förändrat den världsliga demografin. Digerdöden som spreds med svartråttor och pestloppor hade raderat ut en tredjedel av Europas befolkning. Dess bölder och blodförgiftningar förorsakades av en bakterie, Yersinia Pestis, medan spanska sjukan var virusbetingad. Vi går vidare med en gnagande ovisshet. Är det döden eller demonerna som kommer att förgöra oss?  Spanskan kunde vara svårdiagnostiserad. Ofta tog läkarna fel på den snarlika och parallellt förlöpande tyfusen som var det signifikativa tecknet på ett samhälle i kollaps. Man stod maktlös inför...