Kommer demokratin att överleva?

Är det demokratiska systemet på väg att bli överspelat? Ulla Gudmundson tar den franske tänkaren Alexis de Tocqueville till hjälp för att fundera över demokratins skakiga tillvaro.

De samhällsinstitutioner som vi betraktar som nödvändiga är kanske bara de som vi har vant oss vid.  Så skrev den franske politiske tänkaren, historikern och sociologen Alexis de Tocqueville i mitten av 1800-talet. Det är en fascinerande tanke, som kanske borde tänkas oftare. Den ger hopp till människor som lever under förtryck. Men den är också skrämmande, om man tycker att man redan lever i den bästa av alla världar, eller åtminstone ett av de bästa länderna. Som Sverige. En av grundbultarna i vårt samhälle, som vi länge har tagit för given, är den politiska demokratin, och de rättigheter som är förknippade med den. Vi tar det för självklart att vi vart fjärde år ska ha rätt att med röstsedeln peka ut det parti som har vårt förtroende, och att vi ska kunna ändra oss i nästa val om dem vi valt inte motsvarar förväntningarna. Vi accepterar att det eller de partier som har störst stöd i riksdagen får bilda regering, även om vi inte röstade på dem. Vi utgår från att vi kan kritisera, organisera oss, driva frågor i opposition utan att hamna i fängelse eller bli av med huvudet.  Vi förväntar oss att politiker följer lagarna, inte tar mutor och att det faktiskt finns makt i de institutioner som vi kan påverka. Men egentligen är det ju ingenting som säger att det måste vara så.  För vi ser ju hur världen ser ut.  Enligt den amerikanska organisationen Freedom House kan bara 87 av världens 195 stater, mindre än hälften alltså, klassas som fria.  Och det ska inte alls tolkas som att de är demokratiskt perfekta, det är en glidande skala. Finland, Norge och Sverige toppar listan. Danmark har halkat ner på nionde plats, efter Uruguay, på grund av sin flyktingpolitik. Allra längst ner bland de ofria ligger Nordkorea, Uzbekistan och det kollapsade Syrien. Ganska länge såg det ändå ut som om världen, sakta men säkert, om än med åtskilliga bakslag, gick åt rätt håll. Det europeiska 1800-talet, Alexis de Tocquevilles tid, kan med facit i hand ses som förlossningsvärkarna för den moderna liberala demokratin. Fröet hade såtts med de amerikanska och franska revolutionerna 1776 och 1789. Kampen böljade fram och tillbaka i drygt hundra år, mellan en furstemakt på defensiven och rörelser som, med olika förtecken, hävdade den nya synen, först formulerad av filosofen John Locke, att all politisk makt utgick från folket. Tocqueville visste vad han talade om när det gällde politiska institutioners obeständighet. Hans egen adliga familj hade sett det feodalsamhälle som den hade trott var naturgivet och nödvändigt gå under i franska revolutionen. Själv hann han under sitt drygt femtioåriga liv uppleva två revolutioner, 1830 och 1848, fyra franska monarkier och en republik. Den som vill känna pulsen, på barrikaderna och i ett belägrat parlament, februaridagarna 1848 finner den i hans självbiografi, Minnen. Tocqueville är mest känd för sin klassiska studie av demokratin i USA, ett land han såg som ett laboratorium för det framtida Europa. Han var klarsynt nog att inse att både feodalism och absolut monarki spelat ut sina roller som samhällsbärande institutioner. Kraven på politisk delaktighet från den nya arbetarklassen som växt fram med industrialiseringen och från medelklassen som bar upp den allt liberalare ekonomin gick helt enkelt inte att stoppa. Utmaningen var att kanalisera dem, i konstitutionella, representativa institutioner. Alternativet var socialt kaos, våld och diktatur. Förmodligen spelade det in att hans egna föräldrar bara med ren tur klarat sig från giljotinen, genom Robespierres fall 1794. Allmän rösträtt infördes i de flesta europeiska länder åren efter första världskriget. Demokratin överlevde, om än tilltufsad och delvis komprometterad, fascism och nazism. Senare även kommunismen.. Sovjetsystemets sammanbrott 1989-91 var lätt att se som den...