Kungen jämförde sig själv med Oden

Den första bernadotten på tronen behövde liksom dagens kung en pr-apparat för att fastställa sin image. Men i övrigt var projekten väsensskilda, konstaterar Malin Krutmeijer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kungars och drottningars jobb är representation, brukar man ju säga. Men vad innebär det att representera ett land? Det måste framstå som att kungligheterna är i takt med tidsandan, vilket har betytt olika saker genom historien. Den enväldige franske kungen Ludvig XIV kallade sturskt sig själv för ”Solkungen”: alltings centrum och värmekälla.I Sverige är den förste Bernadotte-kungen och hans ättling Carl XVI Gustaf båda exempel på ett mindre bombastiskt image-byggande. De har det gemensamt att det krävde en hel pr-apparat.När Carl XVI Gustaf tillträdde 1973 började han och hans rådgivare omedelbart fila på hans image. Vilken sorts kung skulle han presenteras som? En kultur- och vetenskapskung, som sin företrädare? Nej, det var inte hans grej. Men efter en trevande start med ledord som ”natur och miljö” började kungen verkligen trava i takt med tiden. Han blev näringslivskungen, med benägen hjälp av sina gamla vänner Tom Wachtmeister och Fredrik Palmstierna, som själva råkade vara näringslivstoppar. Natur och miljö fick vara med lite på flanken.Så beskriver sociologen och företagsekonomen Mikael Holmqvist hur kungens officiella profil skapades. I sin bok ”Kungen, Sveriges ledare” menar han att kungens image växte fram helt i linje med den ”företagsekonomisering och nyliberalisering” som präglade det svenska samhället från tiden för hans tillträde.Kungens egna jämförelser med företagsledare och koncernchefer förstärkte bilden, och det gjorde också en idealisering av framåtriktning, god hälsa, flexibilitet och individualism. Minns hans famösa jultal 2002, där han sa att pessimism inte hjälper någon, och påminde om att det inte kommer några stekta sparvar flygande om man inte själv bemödar sig om att göra sitt bästa. Kungen återspeglade kort sagt idealen och ideologin i en marknadsliberal tid.För den första Bernadottekungen var utmaningen större. Han blev verkligen tvungen att uppfinna både sin egen kunglighet och sin svenskhet. Jean Baptiste Bernadotte var som bekant general i Napoleons armé. 1810 rekryterades han till Sverige där den dåvarande kungen Karl XIII adopterade honom och utsåg honom till tronföljare. 1818 blev han kung av Sverige och Norge.Han tillträdde i en turbulent tid. Gustav III hade blivit mördad ett par årtionden tidigare och Sverige hade efter utdragna krig förlorat Finland till Ryssland. Människor var krigströtta. Den gamla stormakten var tillintetgjord, och med den också de ideal som präglat 1700-talets aristokrati. Nu var ingen tid för fransk-inspirerade teaterfjollor, här behövdes en nationell självkänsla som byggde på motsatsen.Man fann den i fornnordiska sagor, berättar Anna Lihammer och Ted Hesselbom i sin bok ”Vikingen, en historia om 1800-talets manlighet”. De här idéerna fick sin egen tankesmedja i Götiska förbundet, grundat 1811. Bland medlemmarna fanns Erik Gustaf Geijer, som satte igång att skriva glorifierande dikter om odalmannen och vikingen. Han skapade en bild av oförställda, förnuftiga och rejäla karlakarlar som ingav kungen respekt och hade ett särskilt band till honom.För Jean Baptiste, alias Karl XIV Johan, kom Götiska förbundet att fungera som en pr-byrå när han makade till sig en plats på toppen av de nya stornordiska idealen.Kungen var redan fascinerad av det fornnordiska, berättar Lihammer och Hesselbom, på grund av ett fejk-epos kallat ”Ossians sånger”...