Kan gåvan räddas i en orättvis värld?

Går det att ta emot en gåva utan att försättas i skuld? Konstnären Samira Tohidi undersöker i den här essän gåvans natur, med hjälp av den amerikanske filosofen Ralph Waldo Emerson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Finns den gåva som kan befria oss eller våra samveten från världens orättvisor? Det är snart jul, och jag är på studiebesök i den framlidne konstnären Guttorm Guttormsgaards arkiv och gamla hem i Blaker, Norge. I ett dokumentskåp ligger ett femtiotal tennaskar. Jag öppnar en efter en. Askarna är tomma. Men på deras fram- och baksida finns amatörmässigt men omsorgsfullt utförda inristningar: CCCP, hammaren och skäran, Norge 1945, ekivoka avbildningar av nakna kvinnor, sexuella akter, namn, blommor och båtar. De enkla men uttrycksfulla inristningarna för mina tankar till Matisse. Särskilt en av graveringarna uppehåller mig. Den föreställer två händer som möts på mitten av askens baksida, i ett slags evigt handslag. Tennaskarna är cigarettaskar, tillverkade av sovjetiska krigsfångar under andra världskriget. Handgjorda gåvor till de norrmän som hjälpte soldaterna överleva fånglägren.I Store Norske Leksikon går att läsa om hur runt hundratusen ryska soldater kördes till nazisternas arbetsläger i Norge. Närmre fjortontusen av dem dog på norsk mark. I lexikonet går även att läsa vittnesmål från norrmän som hjälpt de svältande fångarna, trots att hjälpen varit strängt förbjuden. Jag fastnar vid ett av minnena, från en kvinna vid namn Eli Holtsmark, som berättar om hur hon som tolvåring gått till ett av arbetslägrens staket med matpaket: ”En gång då jag överlämnade mat under stängslet, kom en stor hand fram och greppade min i ett handslag”.Tennaskarna hade de ryska krigsfångarna tillverkat av sina egna tallrikar. Troligtvis ett slags tack och minnessak till de som hjälpt dem överleva. Eller fungerade askarna som ett substitut för pengar– ett försök att förklä hjälpen som transaktion. Jag tänker på ordet tacksamhetsskuld. Tacksamhet och skuld. Kan tacksamhet betala en skuld, och vari uppstår skulden när något getts som gåva? Maten hade norrmännen självmant gett de uppenbart svältande soldaterna, och cigarettaskarna hade trots sitt symboliska värde, inte något betydande materiellt värde. I grund och botten bör vi kanske fråga oss ifall man över huvud taget kan ta emot något, vare sig man bett om det eller inte, utan att försätta sig i skuld.I essän The Gift skriver filosofen Ralph Waldo Emerson:”Det sägs att världen står på randen till konkurs, att världen är skyldig sig själv mer än den kan betala tillbaka, och därför rentav borde beslagtas och säljas. Men jag tror inte att denna allmänna utmätning, som mer eller mindre involverar hela befolkningen, är skälet till den olustiga känsla som infinner sig vid varje jul och nyår, och även andra tillfällen, då man förväntas skänka gåvor – eftersom det alltid är lika angenämt att vara generös, men i lika hög grad, besvärande att sättas i skuld.”Resonemanget låter modernt och till synes anti-kapitalistiskt, men skrevs av Emerson, kallad den amerikanska transcendentalismens fader, i mitten av artonhundratalet. I essän beskriver han gåvans komplexa natur och symbolik. Han urskiljer speciellt en typ av gåva – den nödvändiga gåvan, i form av till exempel mat eller kläder. Enligt Emerson är den nödvändiga gåvan enklare att både ta emot och att ge. Däremot riskerar den att göra parternas ojämlikhet smärtsamt påtaglig. Att givaren då dessutom förväntar sig tacksamhet, menar Emerson är grymt. Enligt honom önskar människor, och särskilt män, att vara självförsörjande. De...