Kan Arendt förklara Trump?

Det amerikanska presidentvalet fick dystopiska romaner att segla upp på topplistorna, men också Hannah Arendts Totalitarismens ursprung sålde slut. Ulrika Björk undersöker om den kan förklara Trump.

Efter det amerikanska presidentvalet seglade George Orwells dystopiska klassiker 1984 upp i toppen på nätbokhandeln Amazons försäljningslista. I skymundan placerade sig en annan bok som också sålde slut och fick tryckas i nya upplagor: Hannah Arendts genombrottsverk Totalitarismens ursprung från 1951. Något med valet av USA:s 45:e president fick alltså de amerikanska medborgarna att damma av en drygt 600 sidor lång analys av nazismen, stalinismen och de totalitära regimernas mekanismer. Flera internationella artiklar har under vintern vittnat om Arendts popularitet när det gäller att förstå den nya ordningen i amerikansk politik. Trumps valrörelse och väljarstöd tolkas genom hennes beskrivning av totalitära rörelser och deras anhängare. Men är jämförelsen rimlig? På vilket sätt återkallar USA:s politiska läge det europeiska trettiotalet? Totalitarismens ursprung är naturligtvis märkt av sin tid. Arendt skrev boken under det kalla kriget, i en anda av Harry Trumans globala demokratiseringsiver snarare än Donald Trumps isolationism. När hon började pågick ännu kriget i Europa. Hon var avskuren från vänner och kollegor, bortsett från dem som likt henne själv funnit asyl i USA. Som judinna hade hon bakom sig sin flykt från Tyskland 1933, åtta statslösa år i Paris, interneringsläger och så flykten över Atlanten 1941. Hon är djärv nog att skriva på värdlandets språk, engelska, hennes femte. Uppgiften hon tar sig an är omfattande. I tre delar visar hon hur den moderna antisemitismen och imperialismen kristalliserade sig till en ny sorts regim: totalitarismen. När Hannah Arendt skrev sitt banbrytande verk fanns ordet totalitarism redan, men hon gav det en ny innebörd. Hon talade om en regim som inte tidigare hade framträtt på den västerländska politiska scenen. Och hennes exempel var Hitlers Nazityskland och Stalin Sovjet. Totalitära regimer delar egenskaper med diktaturer, som kulten kring en ledare och beroendet av massrörelser. De upphäver den medborgerliga offentligheten och utövar en extrem styrning av medborgarnas privatliv genom exempelvis raslagar. Men de skiljer sig från diktaturer genom att inte vara nationellt orienterade. Ytterst syftar de till totalt herravälde över mänskligheten som sådan genom terror och ideologi. I nazismens fall var den ideologiska kärnan rasernas kamp, i stalinismens kampen mellan klasserna. De som söker efter likheter mellan det politiska läget i USA och Arendts skildring lyfter gärna fram drag hos de totalitära ledarna. Till exempel befann sig trettiotalets massledare i en moralisk gråzon som gränsade till kriminalitet. Men det var just det som bidrog till framgången, skriver Arendt: misslyckanden i yrkeslivet [och] ett privatliv kantat av perversioner och katastrofer [] var den starkaste faktorn i deras förmåga att attrahera massorna. Massorna ett inte helt oproblematiskt begrepp från trettiotalets kulturdebatt hålls inte samman av medvetandet om ett gemensamt intresse, som klasserna. Potentiellt, fortsätter hon, existerar de i varje land och utgör majoriteten av alla neutrala, politiskt likgiltiga människor som aldrig går med i ett parti och nästan aldrig går och röstar. Fastighetsmogulen och mångmiljardären Trump kan kanske inte anklagas för en misslyckad karriär. Inte heller bildar hans väljare en massrörelse. Men när ett upprepat vallöfte är att bekämpa politisk korrekthet blir de mindre smickrande sidorna av karriären påstådda sextrakasserier, maffiaförbindelser och underbetalda papperslösa arbetare på byggställningarna närmast meriter. Föraktet för politisk korrekthet går hand i hand med föraktet för det så kallade etablissemanget. Hit hör inte bara medier, utan även fakta, alltså gemensam etablerad kunskap. Massledarna är relativister. Fakta har ingenting med objektivitet...