Kallpratet gör världen varmare

Annars då? Kallpratet, det icke förpliktigande utbytandet av artighetsfraser, förkastas eller förlöjligas ofta. Boel Gerell funderar på vad motsatsen skulle kunna vara. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad tyckte du om filmen? Ropet kom från ingenstans. Eller när jag blinkade mot ljuset och lyckades fokusera blicken bättre från andra sidan det stora, myllrande publikhavet som liksom jag var på väg ut ur biografen. Skitkul! Ja, just så sa jag. Eller skrek rättare sagt i ett gällt och plötsligt rop som överröstade det diskreta mumlet från mina tidigare grannar i salongen. Skitkul. Nej, det var det ju inte. Inte kul alls utan drabbande och smärtsamt och jag vet inte var ordet kom ifrån. Från ryggmärgen där alla de där lätta och behändiga fraserna ligger lagrade för att kunna skjutas ut som projektiler utan egentligt innehåll när tillfället så kräver. Kallpratet, de till inget förpliktigande svaren på frågor som ställs i förbifarten. Utan egentligt intresse för responsen. Och det hade väl varit okej, om det varit Solsidan jag sett och svaret hade kunnat passera som rimligt, om än inte särskilt djuplodande. Men det var Polanskis Chinatown och skälet till att jag varit så borta i mina tankar var att jag var berörd på djupet. Filmen visades på Lunds Studenters Filmstudio, en anrik förening som dessvärre är nedlagd i dag. I hopen utanför biografen kände jag igen flera av mina kurskamrater från universitetets utbildning Drama-teater-film och jag såg på deras blickar att de också kände igen mig. Efter något ögonblicks beklämd tystnad efter mitt aparta utrop återgick de till sina interna samtal. Med huvudena tätt samman bearbetade de den filmiska upplevelsen, vägde bildberättande mot dramaturgi och gestaltning så som man gör efter att ha delat något stort. När man för länge sedan trängt igenom hälsningsfrasernas tunna och fnasiga skal och nått ner till väsentligheterna, de riktiga samtalen.   Och det är ju där, åtminstone rent utopiskt, vi alltid borde befinna oss - väl? I den meningsfulla samvaron, där orden faktiskt betyder något. I praktiken lever vi i en värld där vi träffar fler nya människor på en enda dag än en person för hundra år sedan kunde möta under en hel livstid. I stället för att utveckla våra relationer på djupet börjar vi ständigt om i nya möten, nya trevande kontaktförsök och nytt kallprat. Exakt när ska man säga hej? Och vad ska man säga sedan? Ständigt och jämt krävs det av oss att vi ska säga något och det är inte konstigt att det blir krystat ibland. Vill du ha kvittot? Nej, det får du av mig. Säkert har jag sagt så någon gång, kanske med ett leende, för att visa mig lite rolig och framförallt vänlig. Nu vet jag bättre. Just detta svar har kassörskan bakom bandet redan hört ett otal gånger under sin dag och hon tycker inte att jag är rolig, inte vänlig heller. Hon tycker att det är jag som är ett skämt. I collageboken Drottningen i kassan berättar författaren och serietecknaren Erika Petersson om sina dagar i en livsmedelsbutik. I drastiska bilder, highlightade postitlappar, twitterinlägg och dagbokssidor beskriver hon en vardag pepprad med dåliga skämt, uselt uppförande och absurda önskemål.  Det är ingen ände på vad kunderna kan ta sig för att säga, göra eller begära under devisen service eller bara prata lite. I svart på vitt ser det absurt ut och ändå har jag som sagt varit där själv. I den ringlande kön med korgen som tynger armen. Exakt när ska man säga hej? Och vad ska man säga sedan? Är det förresten hela världen om man inte säger något alls? Ja, det är det förstås, det blir tydligt i läsningen av Peterssons dokument. En kund som klagar kan man möta, ett slipprigt skämt kan man vid behov bortse från men någon som ser rakt igenom en, som om man inte finns, det går nästan inte att stå ut med. Och så är vi tillbaka där igen, i nödvändigheten att tala. Om vad som helst nästan, hellre än att det blir...