Hotellpersonalen döpte om Kafka till Josef K

Vad är det för skillnad på klagan och beklagan? Mikael van Reis reflekterar över något som skiljer Franz Kafkas privata liv från hans litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2019.Översekreteraren vid Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring i Kungariket Böhmen hade ibland skäl att klaga. Även som blivande sjukpensionär.Som när han i januari 1922 befinner sig på vintersportorten Spindelmühle – en plats där det inte blir så mycket skidor men väl utmattande kälkåkning.Han påbörjar nu sin snörika roman om den vilsne lantmätaren K. Den får titeln Das Schloss – på svenska Slottet.Det faller mycket snö också i Spindelmühle. Han finner frid i ensamheten och skriver: ”Det skulle vara fruktansvärt om exempelvis Milena plötsligt kom hit.” Från samma vistelse finns i författarens dagbok en underbar passage som handlar om ett klagomål:”Trots att jag skrivit till hotellet och klart och tydligt uppgett mitt namn, och trots att de två gånger korrekt angett mitt namn när de skrivit till mig, står det ändå Josef K. nere på anslagstavlan. Ska jag förklara för dem, eller ska jag låta dem förklara för mig?”Författaren förlorar sitt egennamn, han blir en Annan och ändå sin egen och snart postuma mästerfiktion – det vill säga Josef K. i romanen Processen. Det är som om hotellpersonalen i Spindelmühle redan räknat ut att den väntade gästen kommer att bli 1900-talets mest spridda litterära varumärke och i förblandning med hans alltid förmodade alter ego, romangestalten Josef K.Nu är de båda inskrivna gäster i Spindelmühle. Det vore nog bäst om receptionen förklarade sammanhanget för sin störde gäst.Men romanen om Josef K. utkommer först 1925, ett år efter Kafkas död. Nu är det 1922. Här i dagboken ryms så både humor och fiktioner.Den som klagar finner sig vanligen förpassad till periferin – som förvisad från ljuset i centrum. Jag är övergiven, missförstådd, berövad, försummad, ratad, underskattad när jag egentligen skulle vara en uppskattad och gärna älskad person. Det är en klagan som söker uttryck – som hos Ovidius en gång när han landsförvisats från Rom till bistra Svarta havet. Det är där som han skriver Tristia, sina klagosånger.Hur mycket sångbar musik har det senare inte blivit av all denna klagan – jeremiader, elegier, blues, fado… Och hur omvänd är inte deportationens och exilens djupa förstumning?De som vid mitten av 2010-talet kom till vårt lands gränser från Levanten, de beklagade sig inte – de kom gående med sin milslånga tystnad och mötte här ett land som beklagade sig över de främmande. De fåordiga från bombade Aleppo mötte så den svenska jämmerdalen. Där finns en skillnad mellan klagan och beklagande. Det är skillnaden mellan en djupt känd saknad och närmast juridiska fel. Klagan kan bli litteratur, beklagande blir lätt ett anmält missnöje eller blott ett formellt uttryck – jag beklagar sorgen.Till mina fixa idéer hör att det finns gradskillnader mellan en fuktig och en torr litteratur. Den fuktiga tåras av känslor eller svettas av ruelser. Som i Dostojevskijs växelsång av bekännelser och anklagelser.Till de torra författarna hör avgjort Franz Kafka. Han beskriver det obegripliga hos de mänskliga villkoren men sällan som klagan. Han vet att det enda svaret och försvaret är en litteraturens stiff upper lip. Som en utredare med stel överläpp bland lagar, domar och plötsliga olycksfall.Skulle Kafkas märkligt upprymda berättelser börja lamentera med bekännelser och anklagelser skulle hans texter stelna till grimaser. Men det gör de inte. Hans gestalter saknar...