Jon Fosse: från Vestlandet till världen (från 2015)

Med det norska Vestlandets karga miljö som skådeplats har Jon Fosses pjäser satts upp över hela världen och lyckats sätta fingret på de universella frågorna. Maria Edström reflekterar över hans Trilogin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen 10 november 2015."Jag skriver inte om någonting, jag har inte det förhållandet till det jag skriver utan för att dra mitt favoritcitat: En dikt ska inte mena något utan vara något. Sen är det ju så att när man läser söker man en mening och i den bästa dikten är det kanske så att man känner igen någonting som man vetat eller upplevt men inte precis med de orden."Ungefär så säjer Jon Fosse i samtal med NRK:s Siss Vik i Bokprogrammet från 2013. Och när man läser Fosse förstår man lite hur han menar. Som en litterär countrysångare har han också liknat sig, att skriva är som att hantera ett musikinstrument, som att spela och sjunga. Upprepningarna, omtagen, pauserna är som musik och kanske också som naturen tänker jag - vindarna, blåsten, vågorna och regnet. Inte för inte har Fosse skrivit en pjäs som heter "Jag är vinden".Men samtidigt fångas en mening, ett uttryck och olika teman in i det här ordflödet, i brusandet och stillnandet och i den nya boken "Trilogin" finns allt detta. Den består av tre berättelser "Sömnlösa" från 2007, fem år senare kom "Olavs drömmar" 2012 och 2014 kom så "Kvällning".Det hela börjar med hur det unga paret Asle och Alida går runt på Björgvins gator, ett gammalt namn för Bergen. De söker nattkvarter, de är inte gifta och Alida är gravid och överallt blir de avisade. Den bibliska associationen kommer ju rätt omgående men här handlar det kanske mer om det Fosse kallar negativ mystik, om det frånvarande, det såriga.Asle och Alida är ett slags inverterade Josef och Maria, deras uppbrott från Dylgja är fyllt av konflikter. Alida och hennes mor kommer inte överens och Alida stjäl med sig mat och pengar och slår sin mor. Asles handlande är än mer dunkelt och misstänkt. De två är ett slags missanpassat par och känns igen från Fosses författarskap i olika inkarnationer.Ofta förekommande är den unge mannen som hamnat i en korseld mellan skapande och våld eller missbruk. I pjäsen "Barnet" från 1997 som just nu spelas på Dramaten i Stockholm är den unge mannen liksom riktningslös, vill mest dricka öl även om han vill ha kärleken och barnet. Ibland som i en av de tidiga romanerna "Båthuset" från 1989 är den unge mannen helt oförmögen till relationer "Jag går inte ut längre, en oro har kommit över mig och jag går inte ut" som omkvädet lyder men han har spelat på danser och nu försöker han skriva om sin oro.Eller som i "Melancholia" från 1995 om landskapsmålaren Lars Hertervig - "alla målare ska inte dödas" är hans kryptiska kväde, också han i brytpunkten mellan kanske snarare vansinne och kreativitet. Också Asle har gåvan efter sin försvunne far Sigvald, att spela fiol, "att man spelade upp sig sakta, från nästan ingenting och så mot det väldiga" som fadern lärt honom. Men som också sagt att spelmans öde är ett olycksöde:"Alltid ge sig själv till andra, sa hanAlltid det, sa hanAldrig få vara hel i sitt eget, sa hanAlltid försöka göra de andra hela, sa han"Också Asle älskar sin Alida, vill henne och det väntande barnet väl. Och Alida älskar sin Asle och ser inte vad han är mäktig.Fosse skriver utifrån en helt icke-moraliserande utgångspunkt, istället är det svårigheterna för dessa unga människor att hitta sin plats i tillvaron som stiger upp i språket om det så utspelas på 1980-talet eller på Fosses gammelmorföräldrars tid, så finns där temat om...