John Ruskin: En brittisk 1800-talsaristokrat för vår tid?

John Ruskin var främst känd som konsthistoriker och kritiker. Men hans texter och ekonomi och samhälle var alltför radikala för sin samtid. Kanske är de just vad vi behöver nu, funderar Dan Jönsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tänk dig att du plötsligt ärver ett stort gods. En egendom med bördiga åkrar, dignande fruktträdgårdar och kanske till och med en liten guldfyndighet. Du har, som det heter, blivit rik. Det finns bara ett litet krux, inser du efter ett tag: det går inte att hitta några anställda. Om din rikedom ska bli verklighet måste ju fälten plöjas och skördas, fruktträden beskäras, guldådern sprängas fram ur berget. Det kan du inte göra själv. Utan anställda som gör jobbet är all din rikedom värdelös. Och för att få tag i dessa arbetare måste det finnas människor som är fattiga, i jämförelse det vill säga: människor som är beredda att arbeta på ditt gods mot den betalning du är villig att ge dem. Rikedomen består alltså inte i dina materiella tillgångar utan i den makt du utövar över andra människor. Mer konkret, i makten att få tillgång till deras arbete för din egen vinning. Den klassiska nationalekonomin, som den utarbetats av John Stuart Mill, Adam Smith och David Ricardo, betraktade han som en sorts kollektivt hjärnsläpp ... Så här förklarar John Ruskin rikedomens innebörd i sin essä Åt denne siste, ursprungligen publicerad som en serie artiklar i tidningen Cornhill Magazine 1860. Rikedom är egentligen makt och denna makt blir bara användbar om det också finns fattigdom. Dina pengars kraft är helt beroende av att det finns någon annan som behöver dem; konsten att bli rik är därför, skriver Ruskin, lika mycket och med nödvändighet konsten att hålla sin granne fattig. Hans essä, som alltså skrevs i stort sett samtidigt som Karl Marx skrev Kapitalet, var ett generalangrepp på den viktorianska industrialismens så kallade klassiska nationalekonomi, förkroppsligad i idén om Homo Oeconomicus, den ekonomiska människan, som genom att arbeta för egen vinning lägger grunden till nationens rikedomar och Ruskins kätterier möttes av en kritikstorm som fick tidningen att avbryta publiceringen. Men Ruskin tappade inte modet, utan fortsatte i flera senare skrifter att utveckla sina idéer om en annan ekonomisk ordning, byggd på rättvisa och respekten för det allmänna bästa. Att läsa de här texterna idag är en märklig upplevelse. John Ruskin är annars mest känd som en av sin tids viktigaste konsthistoriker kanske allra mest för att han i sin bok The Stones of Venice utvecklade begreppen romanskt och gotiskt om den medeltida arkitekturens olika stilar och det var just från medeltidens förkapitalistiska civilisation, dess skråväsen och hierarkier, han fick impulserna till sin ekonomikritik. Den klassiska nationalekonomin, som den utarbetats av John Stuart Mill, Adam Smith och David Ricardo, betraktade han som en sorts kollektivt hjärnsläpp, så uppenbart dåraktig att den egentligen, som han uttrycker det med en av sina abrupta liknelser, intresserar honom lika lite som en vetenskap om gymnastiken som utgick från att människorna inte hade några skelett. Den moderna nationalekonomin, förklarar han, står på en exakt likadan grund. Den antar, inte att människan saknar skelett, utan att hon helt består av skelett, och den grundar en förbenande framstegsteori på detta förnekande av en själ; och sedan den har visat allt, som kan göras av ben, och konstruerat ett antal intressanta geometriska figurer med dödskalle och benpipor, bevisar den framgångsrikt olägligheten av att en själ åter visar sig i dessa kroppsstrukturer. Jag förnekar, skriver Ruskin bitskt, inte sanningen i denna teori: jag förnekar bara dess tillämplighet på världens nuvarande stadium. Det Ruskin efterlyste var, kort och enkelt uttryckt, en humanisering av den ekonomiska vetenskapen till något som bättre skulle spegla det han menade med mänsklighet. Mycket...