John Ashbery – en munter motståndare till stelheten

John Ashbery (19372017) ansågs av många vara USA:s främste poet. Han ville demokratisera alla uttryck. Trots det är hans dikter inte helt enkla att få grepp om. Mikael Timm gör ett försök. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När Bob Dylan fick Nobelpriset 2016 tyckte många amerikanska kritiker att priset borde ha gått till John Ashbery, enligt dem den då störste levande poeten i USA. Ashbery själv sade inget, åtminstone inte offentligt. Så var han också känd som en vänlig man, till skillnad från många andra författare tycktes Ashbery inte söka strid utan samförstånd. Möjligen var Ashbery en av litteraturhistoriens få lyckliga poeter. När han gick bort skrevs otaliga artiklar om hans livsverk, ändå är det svårt att beskriva hans diktning. Prosa räcker inte till. Hans poesi är tydlig och undflyende, teoretisk och vimsig. Själv var han inte alls skygg. Han hade inget emot att ge intervjuer. Och eftersom han skrev litteraturkritik vet man vad han gillade. Dessutom har många av hans före detta studenter vittnat om vad han sagt om sin egen dikt och poesins roll. I en intervju gjord i början av 80-talet, sade Ashbery att han ville göra dikten så representativ som möjligt. Alltså inte så personlig, centrallyrisk. Jag hittar citatet i John Shoptaws bok On the outside looking out vilket är en smått genial titel. På utsidan, tittande utåt. Ingen självcentrerad diktare alltså, utan en iakttagare. Men en iakttagare som bar sin egen värld med sig i kikaren. Möjligen var Ashbery en av litteraturhistoriens få lyckliga poeter. Inte strålande lycklig, men munter, glad över att det fanns så mycket att se. Så minns jag honom från vårt enda möte, en lång dag i Paris då vi pratade, åt, pratade, såg konst och pratade igen. En mycket nyfiken man, sin fysiska bräcklighet till trots. Så här skrev han i dikten En våg, översatt av Ragnar Strömberg: En idé räcker för att organisera och projektera ett liv I ovanliga men livsdugliga former, men många tankar Leder en endast neder till deras egna goda avsikters gungfly Tänk så många en vanlig människa får under loppet av en dag, eller natt, Ashbery betonade att hans poesi skulle vara tillgänglig. Och han var verkligen läst och citerad, hans dikter visades till och med på ungdomskanalen MTV.  Han sade också att han strävade efter att demokratisera alla uttrycksformer. Det låter som något en kulturpolitiker hade kunnat säga. Men vad betyder det? Kanske att för Ashbery var det låga och det höga lika mycket värt. Hans dikter anspelar på amerikanska seriefigurer som Karl-Alfred men kopplar lika gärna till italienska renässanskonstnärer, Andy Warhol och sofistisk filosofi. Inte undra på att Ashbery inte instämde i kritikernas förtvivlan över att Dylan fått Nobelpriset. Demokratiseringen tycker jag också märks i att många av Ashberys dikter har ett resonerande drag som jag associerar till en amerikansk tradition av att försöka få med sig läsaren, som i ett samtal. När jag nickar tyst över boksidorna i den svenska urvalsvolymen från 2018 tror jag gärna att Ashbery hör mig. Eller som det sägs senare i dikten, En våg Det krävs bara en minutiös granskning och se tinget Finns där i all sin nyfikna brokighet, Med utsiktsplatser och gångstigar som slingrar sig bort för att aldrig följas En civiliserad omtanke, att aldrig vara ensam Allt detta låter nästan misstänkt läsarvänligt för att vara formulerat av författaren till så vindlande dikter. Men John Ashbery hade en hel rävlya bakom öronen. Hans poesi är fylld av referenser till konst, musik, arkitektur och ibland film. Hans tankebanor kan vara krångliga att följa och ibland ville han nog mest reta läsaren en smula få oss att tänka till och inte ta orden för givna. Ofta är dikterna ett slags metapoesi men samtidigt utåtriktad. En poetisk splitvision som när en hockeyspelare samtidigt både håller koll på pucken och de andra spelarna. Och som proffsiga hockeyspelare...