James Baldwins sjunde insegel

När författaren James Baldwin träffade Ingmar Bergman fick han idé till en egen film. Aleksander Motturi reflekterar över vad som gör Baldwin så aktuell i vår tid och kanske i alla tider. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När den amerikanske författaren James Baldwin är på väg tillbaka från Filmstaden i Råsunda vintern 1959, där han precis har intervjuat Ingmar Bergman, roar han sig med att planera en film som han skulle kunna göra om han hade varit regissör. Anledningen till denna tankelek är att han urskiljer vissa likheter mellan Bergmans filmer och sitt eget skrivande. Inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musik Mer specifikt funderar han på hur en film i egen regi skulle utformas om den intog samma plats som Det sjunde inseglet gör i Bergmans konstnärliga produktion. I en sådan film finns, inser han, förvisso inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musik med bilder av allt från afrikanska tomtomtrummor och Congo Square till de europeiska delarna av afrikanska städer. Samma öde skulle pågå i generation efter generation. Baldwins filmidé börjar med att några slavar stiger ombord på skeppet Jesus. Det är ett vitt skepp med vita segel och vita herrar på ett mörkt hav lastat med svarta slavar. På skeppet skulle det finnas en omedgörlig och benhård figur vars eviga öde var att avrättas. Den här mannen kunde ta skepnad av en häxdoktor, en prins eller en sångare. Oavsett vilket skulle han dö, svepas in i havets vågor, för att han hade försökt rädda en svart kvinna som bar på hans barn. Barnet skulle sedan leda ett uppror bland slavarna. Och hängas för det. Samma öde skulle pågå i generation efter generation. Under rekonstruktionen efter amerikanska inbördeskriget skulle han mördas när han lämnade kongressen. När han återvände som soldat från första världskriget skulle han bli levande begravd. Under depressionen skulle han uppträda som jazzmusiker och tappa förståndet. Det är många tankar och frågor som reser sig innan Baldwin kommer tillbaka till sitt hotellrum i skymningen, bland dessa frågor plågas han inte minst av den tragiske hjältens öde i samtiden. Vems skepnad skulle han inta i nuet? Vad som gör James Baldwin till en så omistlig intellektuell även i vår tid är inte bara att han, efter uppväxten i Harlem, blir en av Amerikas mest omvälvande författare, utan också den typ av vändningar som hans författarskap tar under exilen. Det är, trots allt, i Europa som han (med två album av bluesstjärnan Bessie Smith på grammofonen) skriver debutromanen "Go Tell It on the Mountain", som följs av homoerotiska "Giovannis Room" vid sidan av essäer och pjäser som "The Amen Corner". I essäerna finns ett annat anslag än det vi ser i romanerna. I fiktionen förvaltar han sin konstnärliga frihet på ett sätt som det inte ges utrymme för på de vardagliga slagfälten där de personliga förlusterna är oundvikliga. Det är också denna frihet som tar form av ett ansvar att vittna, aldrig bli delaktig i världens likgiltighet som lockar honom till mötet med den unge svenske demonregissören. Vita amerikaner tror inte på döden, skriver Baldwin, och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så. Bergman är vänlig nog att bjuda Baldwin på te, men han vill inte prata om sina gamla filmer, allra minst Det sjunde inseglet, vilken också förefaller Baldwin kylig, beräknande och mindre intressant än vissa av hans andra produktioner. Det tycks vara den okuvliga lätthet med vilken universella frågor hanteras i Bergmans filmer som har fångat Baldwins intresse. I jämförelse med Europa, efter andra världskriget, framstår den amerikanska kulturen som infantil i det faktum att den inte vågar ställas mot döden, det tragiska. I Baldwins legendariska essä The Fire Next Time från 1963 är detta tema ännu tydligare: Vita amerikaner tror inte på döden, skriver Baldwin, och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så. Vad som intresserar...