Tomheten vi alla kommer ifrån

Intet, ingenstans, icke-varat. I djupet av vår existens finns denna frånvaro. Psykoanalytikern och filosofen Johan Eriksson ser det kan utgöra ett allvarligt hot mot våra jag. Men också en möjlighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Vi kommer från Ingenstans. Från den tomma rymden. Vi känner det. I djupet av vår existens känner vi att vi egentligen inte hör hemma här – i livet, i världen, i varat. Vi lockades in i den här existensformen. Vi förfördes av dom som redan var förförda, dom troende. Dom som kallar sig våra föräldrar gav oss vårt namn och deras omsorger etablerade attraktionspunkter runt vilka de riktningslösa energierna, trycket från Ingenstans, började organiseras. En plats inmutades. Ett rum växte fram. Energierna banades och antog formen av det som dom troende kallar begär, drifter, affekter, viljor. En värld började etableras. Saker och ting började angå oss. Vi formades till människor som tycker, tänker, känner och värderar. Vi formades till människor som gillar träslöjd och skäms för sina trasiga täckjackor; människor som håller tummarna för att Djurgården ska vinna allsvenskan och som bråkar med försäkringsbolag, gör upp planer inför midsommar, oroar sig för klimatkrisen, detonerar hemmagjorda bomber på offentliga platser och svär över bredbandsuppkopplingen. Det mänskliga livets håll-i-gång blev vår verklighet, den verkliga verkligheten. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Men ibland, kanske när vi precis ska till att trycka in portkoden eller lägga keso på en skiva mörkt bröd (grannens väckarklocka hörs genom väggen), då känner vi det – att vi kommer från Ingenstans, att rottrådarna finns kvar. För ett ögonblick släpper förankringen i världen. Kontinuiteten i levandet avbryts tvärt. Vi famlar, faller. Fasan är namnlös. Förtvivlan är dödstyst. Vi känner: detta är en försmak av den katastrof som kallas för galenskap. Det är så här det är att ”tappa det”. I bästa fall hittar vi snabbt tillbaka. Telefonen ringer. Radionyheterna pockar på uppmärksamhet. Vi är hemma igen, i den verkliga verkligheten, i livets håll-i-gång. Men långt där nere bevaras minnet av det snabba återbesöket. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Vi har introducerats till vad det egentligen innebär att vara människa. Vi har introducerats till det skrämmande faktum att vår blinda förtrogenhet med oss själva och vårt liv vilar på att vi lyckas tränga bort minnet av vår egentliga härstamning. Som barn retades vi genom att fråga våra föräldrar var vi var någonstans innan vi föddes. På ytan är detta en oskyldig lek. Men alla bär vi på spåren av den prenatala tomhet varifrån vi kommer. För vissa är dessa spår så levande, bortträngningen är så skör, att de hela tiden måste anstränga sig, och då inte bara gällande olika typer av strävanden inom ramen för det mänskliga livet (där måste alla människor anstränga sig), utan anstränga sig för att överhuvudtaget ha ett liv och en värld inom vilken strävanden kan projekteras och realiseras. Dessa människor är dom ontologiskt otrygga, dom existentiellt hemlösa, dom som saknar en vilande bas för erfarenhetslivet. Dom lever sina liv jagade av en känsla av att livet och existensen i sig är en lögn. Dom lever på ett känslomässigt plan med en misstänksamhetens blick riktad mot den verklighet inom vilken den stora massans håll-i-gång utspelar...