Intoleransen lever i pluraliseringens tid

Totalitära ideologier och historiskt förtryck kan plötsligt göra sig påmint i vardagen. Ylva Herholz minns familjens möten med intolerans och funderar över pluraliseringens utmaningar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.  För en tid sedan stod den revolutionära parollen Fred mellan folk, krig mellan klasser sprejad på en husfasad som jag passerar mer eller mindre varje dag inte så långt från Radiohuset i Stockholm, där jag sitter och läser in det här; de feta, svarta bokstäverna och orden de bildade stod där på den gräddvita väggen, på ett pampigt hus från nån gång kring förra sekelskiftet.  Vi har en del erfarenheter av ideologier med totalitära anspråk i vår släkt, vår familj. Vet en del om repressalier. Om hat, och hur det kan ta sig uttryck om krig, och om att bli flykting. Det så kallat homogena samhället [...] var en fiktion, en fungerande fiktion. Byggd på underordning av olikheterna. En inskription som den på den vita väggen kan träffa som en knytnäve i magen. Så kan nedärvda chockskador och familjeminnen fungera. Hos mig spelas ett konserverat ögonblick, som jag så många gånger hört talas om, upp på min inre bildskärm: det där från en spårvagn i det tsarryska och kosmopolitiska Sankt Petersburg år 1917, då min farmors mor, då en medelålders borgardam, och just för att hon var en sådan, blev antastad. Med tillmälen antagligen ryska motsvarigheter till sånt som borgarkärring och hotfullt kroppsspråk, så som jag har uppfattat det och hon blev berövad sin muff. Pälsmuff. En bagatell i revolutionsårs-sammanhang, förstås. Något att småle åt. Men knappast en småsak för individen. Min farmorsmor fråntogs ju också något annat i det utdragna ögonblicket på spårvagnen. En muff är bara utanverk. Hon fråntogs, i stunden, sitt människovärde. Och: händelsen gav en föraning av vad som skulle komma. Inte lång tid efteråt lämnade familjen Sankt Petersburg. Min farmor var 12 år då. Det var första gången hon fick fly. Läsningen av österrikiska filosofen Isolde Charims bok Ich und die Anderen Jag och de andra väcker också liv i drabbande bildsekvenser ur familjearkivet. Min farmor är med i flera av dem. Som vuxen och gift, bosatt i Berlin, med fyra små barn att sörja för. Krig, utbombning, evakuering, så flykt undan östfronten; vid krigsslutet hamnar de i den sovjetockuperade zonen av Tyskland; två år av hunger, och tilltagande sovjetiseringsaktioner; de lyckas undfly den blivande diktaturen DDR, anländer som flyktingar till Sverige.  Glimtar av allt det där kommer för mig, då och då, under läsning av Isolde Charims bok. Så som kan ske i umgänge med  insiktsfulla och djuplodande texter: orden sjunker in, ner, och inre bilder flyter upp, till ytan. Ändå är det här en bok om nuet. I högsta grad. Om individen och det pluralistiska samhället, med sina nationalistiska och populistiska motrörelser; om oss och vår västvärld.  Det så kallat homogena samhället har väl aldrig riktigt funnits. Det helt homogena, enhetliga samhället. Det var en fiktion, en fungerande fiktion. Byggd på underordning av olikheterna.  Nation är ju också det en konstruktion, en föreställning. Det vet vi åtminstone alltsedan statsvetaren Benedict Andersons inflytelserika bok Imagined communities kom ut, 1983. Nationalismen, när den var ny, för sådär 200 år sen, hade ju som mål att skapa en gemensam, nationell kultur för att hålla ihop respektive land. De kulturella enhetlighetssträvandena utvecklade med tiden också nationella typer, med specifika drag. Att svensken bor i ett land som är fritt och tyst och skönt, med fornstora minnen, det lär oss nationalsången, om inte annat.  Min farmor flyttade efter sex år i Folkhems-Sverige tillbaka till Tyskland, med större delen av familjen; Västtyskland, då. Bland annat på grund av det utbredda tyskhatet här. Yngste sonen trakasserades i småskolan. För att han var tysk. det är just det här som förändrar oss: upptäckten och...