Indiens kvinnor hittar nya rum för frihet

Har synen på sexualbrott och den indiska kvinnans frihet förbättrats sedan den uppmärksammade gruppvåldtäkten 2012? Per J Anderssons tycker att mycket tyder på det. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Neelam är 19 år och bor med sin mamma i ett förrådsliknande kyffe på bottenvåningen i ett flerfamiljshus i New Delhi. De har flyttat hit från en fattig by på landet i hopp om ett bättre liv i storstaden. Eftersom Neelams pappa har vigt sitt liv åt andlighet och bor i ett tempel försörjer sig mor och dotter på att städa åt tjänstemännen och universitetslärarna som bor i de finare lägenheterna högre upp i huset. Förvisso inget ovanligt öde för den fattiga delen av världens befolkning. Men alldeles vanlig är inte Neelams berättelse, eftersom hon till skillnad från de flesta andra fattiga 19-åriga indiska flickor ännu är ogift och det är hon för att hon själv valt det, och trots sin illitterata mammas påtryckningar om att familjen snarast borde hitta en make till henne, så att de kan flytta tillbaka till byn, och allt bli som det en gång var. Men Neelam vill annorlunda. Hon vill bo kvar i stan och hon vill utbilda sig. När hon är ledig läser hon in gymnasiet och går en kurs i datoranvändning på ett privat institut. Och så skaffar hon sig kontakter och umgås med en vid krets av människor från olika sociala skikt via Facebook och Whatsapp. varje år aborteras 750 000 flickfoster. Jag läser om Neelam och hennes önskan om ett annat liv i De kallade henne Delhi Braveheart, en reportagebok av journalisten Julia Wiræus som tar avstamp i den internationellt uppmärksammade gruppvåldtäkten i New Delhi hösten 2012 och som försöker ringa in den indiska kvinnans sociala status fem år efter världens kanske mest kända sexualbrottsfall. När jag läser om tonåriga Neelam tänker jag på mitt besök häromåret på världens största litteraturfestival i Jaipur, 20 mil söder om New Delhi. Mer än en kvarts miljon besökare trängdes framför de olika scenerna i ett gammalt maharajapalats från 1800-talet för att lyssna på diskussionerna om allt från att komma ut som homosexuell till arbetssituationen för kvinnliga författare. Ett framträdande hade döpts till "A room of ones own", ett eget rum, syftande på Virginia Woolfs klassiska, feministiska essä från 1929. På scenen jämförde en författare från Calcutta kvinnans situation i tjugotalets England ...jämförde en författare från Calcutta kvinnans situation i tjugotalets England med den för kvinnorna i dagens Indien. Hon sa att precis som i dåtidens England har Indiens kvinnor fortfarande totalansvar för markservicen, samtidigt som maken för deras talan i offentliga sammanhang. Hon menade att Indiens kvinnliga författare också måste skapa sig ett eget rum både metaforiskt och rent fysiskt för att överhuvudtaget kunna skriva. Jag tänker att det är precis det den hårt arbetande och pluggande underklassflickan Neelam gör när hon loggar in på Facebook. Julia Wiræus analys är lika sinnesvidgande för oss som ofta klagar på sociala mediers förmåga att innesluta och avskärma, som den är självklar som medel för frigörelse för Indiens hårt hållna kvinnor. I ett trångbott samhälle där egna fysiska rum är en lyx blir de digitala rummen desto viktigare. Inte minst skapar de möjligheter att ifrågasätta, mötas och ta del av information på ett nytt sätt och över köns-, kast- och klassgränser. Idag finns det drygt 800 miljoner mobiltelefoner och nästan en kvarts miljard Facebookanvändare i Indien. Sociala medier kan samtidigt vara skarpa vapen i kampen mot strukturellt förtryck. Som för Varnika Kundu, en ung cool medelklasstjej som jobbar som DJ i staden Chandrigarh i nordvästra Indien. När hon sent en kväll i augusti i år var på väg hem från jobbet blev hon förföljd och stoppad av ett gäng berusade killar som undrade vad en sån söt flicka gjorde ute på stan mitt i natten. Hon kände sig hotad och ringde polisen som snabbt var på...