Inbrottet och murarna runt själen

Författaren och journalisten David Qviström drabbas av inbrott och undrar: hur kan något så banalt göra så ont? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det första jag ser är vardagsrumsfönstret på glänt och en öppnad flaska grapefruktläsk i soffan. Hjärnans impuls är att tvinga fram ordning kanske har sonen varit här och glömt att stänga? Men i nästa rum finner jag det sönderslagna fönstret där någon klättrat in. Trots vad som borde vara banal begriplighet förefaller mig den okände inkräktarens ärende obegripligt. Hjärtat rusar medan jag far upp och ner mellan våningarna. Vindsluckan är avlyft, och upp på träspånen har den okände baxat extramadrassen från kattvinden tillsammans med mina urbäddade sängkläder. Där ligger också morakniven från verktygslådan och några öl från kylen. Måste återta huset, tänker jag och tvingar mig att sova kvar den natten. Jag ringer polisen. Hjärnan känns som bedövad gegga. Tänk så många år jag har slitit med detta gamla trettiotalshus mitt i ingenstans i Sörmland. Gnott med linolja, blandat eget kalkbruk, spikat tidsenligt valsade glas i spröjsade fönsterbågar. Min själ bor här också när jag själv befinner mig i Stockholm. Exakt vad som är stulet är svårt att se. Inte mycket. Cykelnycklarna. En ask ammunition till luftgevär. Mitt i sin hänsynslösa handling har inkräktaren närmast omsorgsfullt bäddat tillbaka överkastet och lagt en tidning på vita soffan innan han har klättrat ut. Som en Sherlock Holmes nagelfar jag spåren för att återskapa avsikten i detta egentligen så futtiga lilla inbrott, som att där fanns en djupare insikt att upptäcka. Jag måste återta kontrollen. Vad tänkte han, vad ville han? I Brottsförebyggande rådets Nationella trygghetsundersökningen uppger runt en procent av de svenska hushållen att de har utsatts för bostadsinbrott under det gångna året, vilket motsvarar 45 000 hem. Jag läser referat av intervjuundersökningar. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av inbrottsoffren drabbas av sömnbesvär och ångest, vissa under lång tid. Enligt en brittisk undersökning från 2016 vågade var tionde inte längre vistas hemma ensam efter inbrottet, och 13 procent valde att flytta. Det där att någon har varit och rotat runt bland ens grejer liknade intervjupersonerna ofta vid ett fysiskt övergrepp. Måste återta huset, tänker jag och tvingar mig att sova kvar den natten. Samtidigt känner jag mig lite löjlig som reagerar så starkt. Herregud, en gärningsman som dricker grapefruktsläsk till frukost och snor ammunition till luftgevär. Antagligen bara någon ungjävel på glid. Och varför skulle det här vara så annorlunda mot att exempelvis bli bestulen på plånboken ute på stan? Det hade inneburit större olägenhet, men då hade jag skyllt på oturen. Nu däremot sover jag, i den mån jag nu gör det, med kofoten bredvid mig i sängen, natten igenom lyssnandes mot nedervåningen efter glas som på nytt krossas. Med muren är trädgården är inte längre semi-offentlig utan privat. I antologin Beyond Gated Communities skriver forskare från åtta länder om den på många håll i världen vanliga trenden med grindsamhällen, alltså stadsdelar eller enklaver omgärdade av murar och med kontroll av vilka som rör sig in och ut från området. Dit flyttar man för att skydda sina ofta välbärgade liv mot kriminalitet, men flera av forskarna framhåller också dessa områdens socioekonomiskt homogena miljö och livsstil som en viktig dragkraft. Våra bostäder signalerar ju var vi hör hemma mer än avseende adressen. Intressant är att känslan av samhörighet med samhället eller staden utanför enligt en av forskarna är svagare i grindsamhället än i stadsdelar utan murar. Vad som också fångar mig är resonemanget om hur murarna förändrar karaktären på det rum som förut utgjort gränsland mellan det offentliga och den privata sfären. Ett exempel är trädgården framför villan ut mot gatan. Så länge sikten mot huset är fri från gatan tillhör upplevelsen...