I Wijkmarks "Dressinen" ser vi oss själva genom apornas blickar

Carl-Henning Wijkmarks (19342020) författarskap var mångförslaget. "Dressinen" från 1983 är en äventyrlig idéroman med tre apor i centrum. Helena Granström ser hur vår mänsklighet sätts under lupp.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det börjar som tre par ögon bara, tre par ögon som skymtar i dunklet inne i den täta grönskan. Den lätt uppgivne belgiske jesuitprästen Henri Moulin befinner sig på tjänstgöring vid ett järnvägsbygge djupt inne i den kongolesiska djungeln när han och hans kollega, baningenjör Jean Dittel, får syn på vad som tycks vara tre apor som närmar sig lägret. Deras ögon uppfångar och återkastar skenet från manskapets eldar, bakom dem griper de höga trädens rötter kring flodbanken, en mörkgrön best av växtlighet som slagit sina klor i jorden. Är de apor? Med jämna mellanrum lämnar Dittel lägret på sin dressin, en pumpbar järnvägsvagn som han genom sin ingenjörskonst upphöjt till en rälsens fregatt med kajuta och mast, för att överse arbetet med banans fortsatta sträckning. Och en dag kommer han tillbaka något senare än vanligt, med hela sin gestalt glödande av pojkaktig triumf: Intill honom står, helt upprätta och med en vaket granskande uppsyn, de tre aporna. Är de apor? När författaren Carl Henning Wijkmark i sin roman Dressinen från 1983 låter prästen Moulin ställas inför deras nästan-mänskliga ansikten, deras blickar som växlar mellan djurisk instängdhet och mer-än-djuriskt medvetande, är de frågor han ställer inte bara de som upptar hans huvudperson: Är dessa varelser, som varken liknar schimpanser eller gorillor, apor eller är de en sorts människor? Utgör de ett för vetenskapen okänt steg på hominidernas utvecklingstrappa, eller är de tvärtom våra ättlingar, en hybridform med vårt eget blod i ådrorna? Är de tysta för att de är att oförmögna att tala, eller har de en gång kunnat tala men bara glömt hur? Nej, den verkligt brännande fråga som stiger ur Wijkmarks skröna i vilken apor och präst i Dittels ombyggda dressin snart är i färd med att genomföra en vansinnesseglats över oceanen, allt medan första världskriget brakar loss omkring dem är en annan, nämligen: Under vilka omständigheter kan en människa, eller för den delen en apa, förmås att uppvisa någon grad av mänsklighet? Utgör det civilisatoriska projektet som under den tid då boken utspelar sig inte minst förkroppsligas av den belgiska kolonialmakten en förlösning av det i djupaste mening mänskliga, eller ett slutgiltigt dråpslag mot det? I Sigmund Freuds allegoriska genesisberättelse för den mänskliga kulturen, börjar civilisationen med ett mord: Freud föreställer sig i Darwins anda en urhord styrd av en dominant och svartsjuk fadersgestalt som underkuvar sina uppväxande söner för att behålla alla kvinnor för sig själv. Den freudianska mytens vändning består i att sönerna en dag sluter sig samman och dräper fadern, för att sedan äta hans kött. De förtryckta sönernas kollektiva hämnd är, menar Freud, den ursprungliga offerrit som ekar i den mänskliga kulturen: detta minnesvärda brottsliga dåd med vilket så mycket tog sin början, de sociala organisationsformerna, de moraliska restriktionerna och religionen. I begynnelsen var dådet, alltså, för att likt Freud citera Goethes Faust. Och så även hos Wijkmark: De tre aporna av sina mänskliga ledsagare kallade Mathilde, Jakob och Paul påbörjar sin rälsburna resa mot civilisation genom att ta livet av dressinkonstruktören Dittel. Dråpet är med andra ord inte ett uttryck för deras djuriska natur, utan för motsatsen: det var, resonerar Moulin, ingalunda framsprunget ur killerinstinkter och djuriskt raseri. Det var ett behärskat dåd. Långt senare ska en liknande iakttagelse tas till intäkt för samma sak, när den av Mathilde framfödde lille Bertrand, den mest människolika av gruppens medlemmar, visar sig med stor precision ha skurit köttstycken ur en döende, men ännu levande griskropp, kallt och ondskefullt:...