I Sverige talar vi svenska! (bland annat)

Det är dags att sluta tala om olika, tydligt avgränsade språk, säger vissa forskare. Elin Grelsson Almestad funderar på hur nationalspråksideologin fungerar i ett modernt land. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla som lever i Sverige ska kunna svenska. Så löd rubriken till de förslag som Socialdemokraterna la fram i april 2018. Samtliga förslag som rörde behovet av att stärka svenskkunskaper, och avkräva dem, hos nyanlända till Sverige. Under sommaren 2018 la Moderaterna liknande förslag om språkkrav och Socialdemokraterna tillsatte en i raden av alla utredningar kring SFI-utbildningen som gjorts de senaste decennierna. Decennier då språkkunskaper och medborgarskap diskuterats flitigt. Kunskaper i svenska är centralt för deltagandet i det svenska samhället och för att komma ut i arbetslivet. Det är samtliga inblandade i diskussionen ense om. Men är det verkligen självklart att alla i ett land måste kunna majoritetsspråket? Stämmer det med dagens verklighet? Vad spelar egentligen, det tidigare så kallade, nationalspråket för roll idag? I sin bok "Språkpolitik" från 2018 berättar Olle Josephson om hur idén om ett nationalspråk växte fram. Tanken på ett gemensamt språk för alla medborgare inom en stat, den så kallade nationalspråksideologin, genomsyrar Europas historia sedan renässansen, som innebar ett genombrott för folkspråken då de protestantiska reformatorerna översatte Bibeln till folkspråk och Dante lyfte fram italienskan framför latinet. Men det var genom Franska revolutionen och upplysningen som den demokratiska tanken om ett gemensamt medborgarspråk verkligen fick genomslag. Upplysningsfilosoferna argumenterade för det rationella i ett gemensamt och precist språk att använda för att styra staten. Nationalspråksideologin har sedan dess framhållits av såväl John Stuart Mill som Marx och Engels och i grunden finns en demokratisk idé; landet ska styras av folket och för att genomföra den uppgiften behöver folket ett gemensamt språk. I praktiken har nationalspråksideologin varit betydligt svårare att genomföra. Det vi kallar svenska eller för den delen italienska, tjeckiska eller nygrekiska är ju i själva verket resultatet av århundraden av standardiseringsarbete, korrekthetsdebatt, dialektstrider och språkvårdande institutioner där folkspråk, talspråk, dialekter och språkliga varieteter kompromissats, blandats eller strukit på foten för att skapa ett standardiserat skriftspråk. om vi inte längre kan tala om en språklig gemenskap byggd på nationalspråket, vad återstår då? Nationalspråket har med andra ord alltid haft en dubbel natur; å ena sidan ett demokratiskt medborgarspråk för att alla ska kunna ta del av samhällsinformation och göra sin röst hörd, å andra sidan ett disciplineringsinstrument gentemot dialekt- och minoritetsspråkstalare. Arbetet med att skapa nationalspråk har inneburit att språkliga och kulturella minoriteter osynliggjorts och förtryckts, både i Sverige och andra delar av Europa. Under 1900-talet växte därför kampen för språkliga rättigheter och idén om rätten till sitt modersmål och minoritetsspråk fick fäste i språkpolitiken. Inte minst i Sverige, som bland annat tidigt var ute med modersmålsundervisning, med en forskningsunderstödd övertygelse om att flerspråkighet är bra för den kognitiva utvecklingen och underlättar inlärningen även i andra ämnen. Såväl forskare som politiker är alltså ense om att flerspråkighet är positivt, inte bara i Sverige utan numera på många håll i världen. Men själva tanken om ett gemensamt nationalspråk utmanas ändå sällan, trots att världen förändrats och våra möjligheter med omvärlden ser helt annorlunda ut idag än när idén om och behovet av nationalspråk uppkom. Så kallad diglossi är vanligt, det vill säga där olika former av ett språk eller olika språk används i skilda situationer. Exempelvis är engelskan idag det dominerande språket inom viss forskning och vissa...