I aktens korridorer – arkivet som maktutövning

Från romarriket, via stasis övervakning till en samtid där vi själva förser säkerhetspolis med våra digitala profiler. Juristen Tormod Otter Johansen reflekterar över akternas betydelse i våra liv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje sak, eller objekt som forskare kallar det, måste förstås genom något som denna sak består av. En sten kan geologen titta på, eller slå i bitar, eller mala sönder och lösa i en vätska. Andra vetenskaper har andra objekt och andra utmaningar. Astronomins saker är långt borta, mikrobiologins väldigt små och teologins objekt kanske inte ens finns. När det gäller rättsvetenskap, som jag sysslar med, är det svårt. För var finns juridiken? Vad består rättssystemet av? Lagarna verkar vara ett slags mentala föreställningar, svåra att få grepp om. Men samtidigt är deras effekter i våra liv extremt verkliga och konkreta. Idag tar vi det för självklart att ett dokument blir mer tillförlitligt med en underskrift, eftersom vi lever i just den era som litar mer på det skrivna än det muntliga. Mitt i denna villrådighet känner jag mig för en stund räddad av Cornelia Vismanns avhandling Akten Medientechnik und Recht, på svenska Lagen och arkivet akternas mediehistoria. Vismann försöker förstå lagarna och maktens närvaro genom något så konkret och alldagligt att det är nästan osynligt. För vad förenar alla de där texterna jag läser på mitt kontor med hopp om att skymta lagen, rättvisan och makten? De är dokument, högar med papper på skrivbordet eller filer på min dator. Vismann kallar dem för akter. Vi befattar oss alla med samlingar av papper. I våra arbeten, privatliv och när vi då och då hamnar i sökljuset för en myndighet. Förordningen som möjliggör eldningsförbud, bygglovsansökningen, föreningens årsmöteshandlingar, instruktioner från chefen alla dessa sammanställningar av information, frågor och instruktioner som samordnar, bestämmer och organiserar våra liv kan kallas akter i Vismanns mening. Eftersom vi oftast bara bryr oss om innehållet i dessa texter glömmer vi att texterna själva har en viss utformning, vissa sätt att formulera sig och utgör delar i ett komplicerat flöde av texter som skickas fram och tillbaka. En ny lag föreslås, den skickas ut på remiss och svaren antecknas i en dagordning i ett utskott som producerar ett skrivet protokoll och så vidare, och så vidare. De flesta av våra förehavanden i det moderna samhället ackompanjeras, eller består helt och hållet, av en strid ström av dokument som bekräftar, upphäver eller refererar till andra dokument. Ok, men vad finns det att skriva om detta? Vismanns väg är att visa hur denna maktens pappershantering har sitt ursprung i en rad uppfinningar som sträcker sig tillbaka till det antika Rom. Innan dess, under den största delen av människans historia, fungerade både vardagliga mänskliga relationer och överhetens maktutövning genom muntlighet saker sades, berättades, beordrades, men mycket lite skrevs ner. Ett skifte inträffade då befallningarna från magistraterna i Rom började nedtecknas. I takt med att imperiet växte blev dessa nedskrivna ordrar förutsättningen för maktutövningen i det väldiga område som romarna lagt under sig. Vi trädde därmed in i en era av bokstavlighet, där det skrivna ordet utgör sanningen. När Rom började styras av en enväldig kejsare blev de tillfälliga befallningarna evigt gällande. Det nedskrivna kunde överleva både nya infall från kejsaren och dennes död. Då uppfanns också undertecknandet av dokument. Kejsarens signatur bekräftade lagens giltighet på samma sätt som jag idag undertecknar min ansökan om föräldrapenning. Idag tar vi det för självklart att ett dokument blir mer tillförlitligt med en underskrift, eftersom vi lever i just den era som litar mer på det skrivna än det muntliga. Makten behövde en ny sorts dokument som registrerade lagar och befallningar, men också efterlevnaden. Men produktionen av texter...