Hur står sig Adornos definition av fascismen idag?

När det nynazistiska partiet NDP fick hela två procent av rösterna i valet till förbundsdagen 1965 gick en chockvåg genom stora delar av det tyska samhället. Ett par år senare håller den tysk-judiske filosofen Theodor Adorno ett berömt föredrag på Wiens universitet. Författaren Lars Hermansson har läst föredraget, och letar i den här essän efter likheter och skillnader med dagens högerradikalism. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag går in köket där min dotter står och tömmer diskmaskinen, och jag säger, som den stundom docerande far jag är: Vet du vad som är fascismens främsta utmärkande drag? Anledningen till att jag fått lust att föreläsa just den här dagen är att jag läst klart den tysk-judiske filosofen Theodor Adornos föredrag, som han håller på Wiens universitet 1967. Nej, vad är fascismens främsta, utmärkande drag, säger dottern. Och jag: att ingjuta skräck för framtiden i den stora massan. Men, säger dottern: det är ju också ett utmärkande drag för miljörörelsen. Det ligger något i det. Frågan är: kan ”ett utmärkande drag” vara som en tom form som fylls med innehåll av den som tillämpar den? Fascister lika väl som miljöaktivister. Nästa utmärkande drag hos högerextremismen är enligt Adorno att propagandan är målet. Det viktigaste är att höras och synas så ofta och mycket som möjligt genom att ständig förfina den masspsykologiska maktapparaten, inte att ha något att förmedla. Tvärtom, ju mindre du har att förmedla desto bättre, eftersom ett tankeinnehåll kan få folk att tänka, och det är, enligt Adorno, fascismens tredje utmärkande drag: att få folk att sluta tänka, att inte bry sig om sakförhållanden och rationella argument, utan helt enkelt tro på den som hörs och syns mest. Samtida exempel på en sådan strategi saknas som bekant inte. Det där att propagandan är målet påminner en del om Marschall McLuhans idé om att mediet är budskapet – ”The medium is the messege” – som han utvecklar i boken Understanding media från 1964. McLuhan menar i sin ryktbara bok att ett meddelandes innehåll inte har samma djupgående verkan på våra samhällen och medvetanden, som själva det medium genom vilket det uttrycks. I det perspektivet är det ingen större skillnad mellan Hitlers Mein Kampf och t. ex Lina Wolffs senaste roman. Bägge är böcker, tryckta medier, beståndsdelar i det McLuhan i en annan bok benämnde Guthenberg-galaxen. McLuhans teorier är kanske inte till någon större hjälp om man vill förstå fascismens väsen. Fascismen är ju inget medium. Däremot är det intressant att undersöka huruvida dess idéinnehåll passar bättre eller sämre i det medium som dagens fascismer frodas i: internet. På Berkeley Center for Right Wing Studies gör man just det; sedan 2009 har ett tvärvetenskapligt studium givit upphov till en mängd rapporter och texter om ”cyberfascism” och ”bredbandsterrorism”. Den organisatoriska utspriddhet och nyckfullhet som tycks gälla alla internetbaserade rörelser, från vänster till höger, svär förstås mot den klassiska fascismens vurm för militär disciplin och tydlig beslutsordning, men den tycks inte ha ändrat innehållet i fascismernas minsta gemensamma nämnare, som de tyska sociologerna Holger Marcks
och Maik Fielitz
i essän Digital Fascism: Challenges for the Open Society in Times of Social Media formulerar så här: ”föreställningen om en hotad gemenskap som behöver återfödas med hjälp av extraordinära åtgärder.” Kanske kan man säga att det är radikaliteten i de extraordinära åtgärderna som avgör om en rörelse bör kallas fascistisk eller inte. Att Sverigedemokraterna bygger sin politik kring bilden av en hotad svensk gemenskap...