Humorkonflikten: Är nedtonat eller uppskruvat roligast?

Vad är egentligen roligt? Historikern Peter K Andersson berättar om den eviga humorkonflikten från Shakespeare till Killinggänget. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns ett avsnitt av tv-serien Seinfeld där huvudpersonen, som är en framgångsrik ståuppkomiker, vill göra ett dåligt framträdande för att förstöra för sin rival, som ska uppträda efter honom. För att garantera att publiken inte ska skratta tar han på sig färgglada kläder och kliver upp på scenen med orden ”Nu ska vi ha roligt!” Att säga åt publiken att de ska skratta, eller att för tydligt signalera humor, verkar för många vara ett bra sätt att döda humorn. Det är så tydligt så fort vi ser en komiker som ställer sig på en scen med en viss uppsyn och ett visst sätt att tala, att vi förväntas skratta. De flesta går med på det och kan knappt hålla sig för skratt innan komikern ens har öppnat munnen, men jag känner människor som har svårt att skratta åt komiker just för att det är meningen att man ska skratta åt dem.När Jerry Seinfeld medvetet försöker förstöra humorn genom att påtala den ställer han sig mitt i skärningspunkten för en gammal tvistefråga som kommit att definiera vårt sätt att betrakta humor. Kanske börjar den med William Shakespeare.När Hamlet instruerar den besökande skådespelartruppen i hur de ska framföra sina repliker lägger han också ut texten om hur truppens clown bör agera. ”Låt inte dem som spelar clowner säga mer än det som hör till rollen”, säger han, för ”det finns en del clowner som själva skrattar för att lura sin publik att också skratta. Det är simpelt”, anser Hamlet, och tyder på ”en ynklig lust att briljera.” Raderna har ofta tolkats som Shakespeares egna åsikter om hur en komisk skådespelare bör framträda. Och om man ska ta honom på orden så är det just den påstridige och skrikige komikern som han vänder sig emot. Faktum är att Shakespeare och den skådespelare som spelade de komiska rollerna i hans tidiga pjäser just hade gått skilda vägar när Hamlet hade premiär 1599. Denne skådespelare hette Will Kemp och hade under flera år varit Londons främste teaterclown. Ja, ordet clown hade myntats bara något decennium tidigare som en beteckning på den roll i snart sagt varje pjäs som hade till uppgift att vara den komiske drummeln som klantar till alltihop och som skulle vara en igenkänningsfaktor för de i publiken som stod på marken och hade betalat de billigaste biljetterna. Den ursprungliga betydelsen i ordet clown var egentligen lantis eller bondlurk.Will Kemp hade excellerat i den här typen av roller och Shakespeare hade med glädje skapat oförglömliga karaktärer åt truppens clown, från Dogberry i Mycket väsen för ingenting till Bottom i En midsommarnattsdröm. Men Kemp hade också rykte om sig att köra sin egen grej, att ”säga mer än det som hörde till rollen”, för att citera Hamlet. Han var en improvisatör som blev berömd på egen hand och vars närvaro i en uppsättning kanske distraherade från dramats handling. Hur det än var så lämnade han Globeteaterns kompani och blev ersatt av en annan clown med en helt annan stil. Han hette Robert Armin och Shakespeare skulle skriva flera roller åt honom, bland annat narren Feste i Trettondagsafton och narren i Kung Lear. Samarbetet mellan Shakespeare och Armin har tolkats som mer harmoniskt eftersom Armin bättre kunde gestalta de filosofiska och klipska narrar som Shakespeare föredrog i sina pjäser framför enfaldiga bondläppar och klumpiga betjänter.Detta skifte i Shakespeares komiska författarskap speglar också den generella utveckling inom den engelska teatern...