Hög tid för hallucinogener – LSD-trippen är tillbaka i laboratoriet

Psykedeliska droger är på uppsving och ses av vissa som rena mirakelmedicinen mot diverse psykiska besvär. Men att beskriva upplevelserna tycks fortfarande utom räckhåll, konstaterar Fredrik Sjöberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2020. Betänk följande scenario: en grottmänniska från stenåldern förflyttas genom en hypotetisk tidsresa till Centralstationen i Stockholm, säg en fredagseftermiddag. Han står där i vänthallen och förundras. Kanske går han också en sväng på stan i rusningstrafiken, varefter han så teleporteras tillbaka till grottans dunkel, där kamraterna nyfiket inväntar hans reseberättelse. Vad ska han säga? Han saknar ord för nästan allt han upplevt. Rulltrappor, mobiltelefoner, trafikljus, tåg – och flygplan som går in för landning på Bromma. Inget av detta finns varken i berättarens eller åhörarnas föreställningsvärld. Inga ord kan ge rättvisa åt upplevelsen, och att enbart säga något om träden på Klara kyrkogård, som tycktes bekanta, känns lite futtigt. Kanske påstår han sig ha träffat gudar, om så bara i form av barska ordningsvakter i blåa uniformer, men troligare är nog ändå att han ger upp alla försök att berätta och istället hemfaller åt ganska allmänt hållna utrop av typen ”Jävlar, vilken grej!”. Ja, eller motsvarande på stenåldersspråk. Lyssnarna i grottan ser klentroget på varandra medan resenären ler ett inåtvänt leende. Ungefär så kan man gestalta ett återkommande bekymmer för de forskare som studerar effekterna av psykedeliska substanser. LSD och så, ni vet. Försökspersonerna har helt enkelt väldigt svårt att beskriva sina upplevelser. När de väl återvänder från en tripp, ofta i noga kontrollerad laboratoriemiljö, sitter de ändå bara där och flinar och uttalar banaliteter i stil med ”Kärleken är allt!”. Professorerna tar sig för pannan. Lika fullt är denna vetenskap mycket lovande. Under många år låg verksamheten i träda, delvis på goda grunder, men under senare år har denna akademiska öken åter börja blomma. LSD, psilocybin och liknande kemikalier blir allt intressantare för psykologer och medicinare som sysslar med depressioner, tvångssyndrom, ångest och beroendesjukdomar. Nog finns även de gamla flumtomtarna kvar, ofta kännetecknade av större frisyr än förstånd, men på det hela taget är hallucinogenerna på väg tillbaka in i den vetenskapliga värmen. Det var trots allt där alltsammans började. Det var i slutet av 1930-talet; den schweiziske kemisten Albert Hofmann på läkemedelsbolaget Sandoz framställde då ett lysergsyrederivat som gavs beteckningen LSD. Som så ofta hittade man inga praktiska användningsområden, men några år senare blev Hofmann av misstag sin egen försökskanin. Han råkade få i sig en gnutta av ämnet och upplevde historiens första LSD-tripp. Snart producerade Sandoz enorma mängder LSD som, i hopp om kommersiella tillämpningar, distribuerades gratis till universitet över hela världen. Under femtiotalet och in på sextiotalet var forskningen intensiv, och förhoppningen var att de psykedeliska substanserna skulle bli för psykiatrin vad mikroskopet var för biologin och teleskopet för astronomerna. Om drömmarna, som Freud sa, var kungsvägen till det undermedvetna, ansågs behandling med LSD vara något av en motorväg. Vid det laget hade man även återupptäckt psilocybinet, ett svampgift med urgamla anor inom högkulturerna i Mellanamerika. De spanska erövrarna försökte ihärdigt utrota kunskapen om dessa magic mushrooms, antagligen på grund av att giftet från bara några få svampar gav så starka, andliga upplevelser att katolikerna låg i lä, hur mycket rökelse...