Historieskrivning med sikte på framtiden

Böcker som handlar enbart ett år, eller ännu kortare tid, förenar biografins intimitet med känslan av allting kanhända. Dan Jönsson dyker ner i bokfloden och ser det osäkra nuet forma vår historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hösten 2015 hade popbandet One Directions unga fans just brutit samman i förtvivlan över att Zayn Malik hade lämnat gruppen, när de plötsligt fick stöd från lite oväntat håll. Under en holografisk föreläsning i Sydney förklarade den berömde fysikern Stephen Hawking att världen ändå var full av parallella universum, och i ett av dem var Zayn fortfarande med i One Direction. Klen tröst för fansen antagligen, men för min del tänker jag inte protestera det är nämligen fullt möjligt att Hawking har rätt det slog mig bara att hans kommentar nog säger en hel del om vår tids sätt att se på just tiden. Efter historiens slut, som Francis Fukuyama proklamerade i början av nittiotalet, verkar det ha brett ut sig en sorts postmodern skepsis mot historien som fenomen, som om vi fått allt svårare att acceptera att det som hänt verkligen var nödvändigt. Som om vi helst vill tro att en helt annan historia är tänkbar, möjlig, rentav verklig om så bara i en parallell värld. Kanske är det här någonstans man hittar förklaringen till den våg av vad man skulle kunna kalla ögonblicksmonografier som på sistone har försökt göra själva tiden till föremål för den historiska undersökningen genom att koncentrera den till ett enda år, några få månader eller rentav veckor. Trenden är internationell, och startade möjligen med Florian Illies världssuccé 1913 men jag tänker mig alltså att den har djupare rötter än så; att den i själva verket fungerar som en korsning av två av de senaste decenniernas mest populära historiska genrer: den monografiska och den kontrafaktiska. Årtalsmonografin förenar biografins intimitet det vill säga överskådligheten när långa, komplicerade processer koncentreras till perspektivet hos en enda individ, en stad eller kanske ett livsmedel som salt eller torsk med den kontrafaktiska historiens svindlande osäkerhet. Utskuren och isolerad från både förflutenhet och framtid visar sig tiden nästan spralligt oförutsägbar. Allt står och väger, hela tiden. Allt kan plötsligt hända. Igen. framtidens historiker kommer då som nu att le åt vi satt och käbblade om tv-serier, popband och hälsodieter, medan tiden stöptes om mitt framför näsan på oss. Här i Sverige har den här trenden visat sig i böcker som Elisabeth Åsbrinks 1947, Per T Ohlssons 1918, och Yvonne Hirdmans halvdokumentära roman Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin om andra världskrigets allra sista månad. Man skulle kanske kunna lägga till Peter Englunds Stridens skönhet och sorg, och för att ta ett tidigare exempel: Thomas von Vegesacks bok om det anonyma året 1851. Metoden är i stort sett densamma, ett skenbart osorterat flöde av notiser om stort och smått, nära och avlägset, hämtade från tidningsarkiv och dagböcker, som tillsammans bygger en mosaik med samtidskänsla. Allt i syfte att komma nära, så nära att vår efterkloka förförståelse bleknar och känslan av att tidens vindar mycket väl kan växla när man minst anar det blir lika stark och oroande som den var då. Som mest effektfullt blir det förstås när författaren ser ut att släppa den historiska överblicken och istället närmar sig romanens inlevelse. Det fängslande med Florian Illies bok om den aningslösa sommaren 1913 är just hur den lyckas skärma av texten från den väntande världskatastrofen och skapa ett paradoxalt intryck av optimism och nästan glättig framtidstro. Något liknande gör Yvonne Hirdman i sin bok om fredsvåren 1945 när hon låter sin mamma lusläsa Dagens Nyheters radannonser, filmrecensioner och kärleksspalter medan de allierades arméer rycker fram mot Berlin. Hjärtat bultar av hopp, men bulletinerna är osäkra, ryktena otaliga. Lever Hitler? Kommer...