Hela världen fick plats i Cilla Bancks lilla stuga

Cilla Banck levde fattig och ensam i skånska Arild. Hennes anteckningsbok ger en säregen bild av hennes tid. Kulturredaktionens Mattias Berg dyker in i en 1800-talsmänniskas värld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Vad är egentligen tidens gång? Eller omvärlden? Och vilka spår sätter allt det där i en enskild människas medvetande?I sin ljuvliga lilla bok ”Vad Cilla Banck visste” gör Lundahistorikern Peter K. Andersson ett allvarligt försök att svara på de här omöjliga frågorna. Den är tunn – inte ens 100 sidor – men blir redan efter min första läsning tung av understrykningar och hundöron.Som framgår av titeln, kretsar den kring en viss Fröken Cilla Banck som bodde ensam och fattig i en stuga i skånska fiskeläget Arild mellan 1830 och 1906. Undertiteln är ”En 1800-talsmänniskas världsbild” – vilket ganska exakt fångar Anderssons anspråk. Mikro- eller mentalitetshistoria, som det kallas mer fackmässigt.Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräktOch att just Cilla Banck intresserar en historiker, beror på att hon – till skillnad från de flesta andra outbildade ur fiske- och bondemiljö vid den här tiden – skrev en sorts dagbok. Där nedtecknade hon verkligen allt möjligt. Från klassiska minnesanteckningar om egna utflykter eller dödsfall i byn till avskrifter ur veckotidningar, psalmböcker, Bibeln och olika slags kalendrar.Dessutom skapade hon med tidens gång ett museum, eller kanske snarare kuriosakabinett, i sitt hem enligt ungefär samma osorterade princip. En samtida besökare vittnar om hur Cilla Banck började med att visa den första tekanna som kom till Arild – och stolt berättade att den tillverkats vid en ”förfärligt stor fabrik” i industrialismens England, för att så småningom föras till lilla Arild av sjömän över havet.Museet var också fullt av betydligt mer långväga föremål. Samma besökare räknar upp ”fågelbon från Indien, träpapegojor från Kanarieöarna, mandarinkostymer, chilenska kalabasser, sjötång från Stilla Hafvet, japanska kokkärl, ryska mjölkbyttor”. Men det allra heligaste var ändå hennes egen dopdräkt.Efter Cilla Bancks död revs museet, vilket knappast hade skett om hon varit en välbärgad kvinna med kulturell nimbus. Men dagboken finns kvar, i all sin målmedvetna gåtfullhet. Peter K. Andersson påpekar att vi nästan alltid betraktar historien ur de mer priviligierades perspektiv. Själv, skriver han, har han ändå försökt ta reda på hur de fattiga – som ofta inte kunde vare sig läsa eller skriva – faktiskt tänkte. Han liknar det arbetet vid en sorts dekryptering: ”som att hitta en gammal mystisk bok skriven med ett chiffer vars system sedan länge gått förlorat.”Stilbildaren i genren, en influens så stark att den samtidigt tycktes släcka ut alla sina efterföljare, var den italienska historikern Carlo Ginzburg som 1976 kom ut med boken ”Osten och maskarna”. Den handlade om en så kallad vanlig människas världsbild några hundra år före Cilla Banck. Nämligen den italienske mjölnaren Menocchios, som på 1500-talet satte sig upp mot kyrkan med sina tankar om skapelsen.Man kan diskutera hur representativ den här mjölnaren faktiskt var. Hur som helst blev han också oerhört intresserad av filosofi – och kyrkan ansåg Menocchios hemsnickrade läror så farliga att han brändes på bål som kättare.Och det är ju ett av mikro- eller mentalitetshistoriens dilemma: att ”ovanliga” människor oftast ändå är intressantare än ”vanliga”. När någon blivit tillräckligt speciell, transformeras åtminstone personen från den ena kategorin till den andra, och lämnar de mindre...