Har någon sett till den fascistiska konsten?

Hur ser vår tids fascistiska konst ut? Mårten Arndtzén söker efter svar på det, men hittar snarare exempel på motsatsen, i den här essän. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sägs att fascismen är här igen. På otvetydig frammarsch. Men hur ser den ut? På 1920- och 30-talen var den omöjlig att missa: välstrukna uniformer, blänkande stövlar, nattliga fackeltåg. Manifestationer där allt var skinande rent och individen utplånades i massan. På 90-talet likaså: Rakade skallar och bomberjackor.Men i vår tid? Vilket plagg kom mobben som stormade Kapitolium 2021 att förknippas med? Mjukisbyxan. De enda som bär uniform idag är sådana som själva kallar sig nazister. Medan de som pekas ut som fascister och smygnazister av sina politiska motståndare, och som har betydligt större framgång i vallokalerna än de uniformerade, tvärtom tycks måna sig om att smälta in i mängden. Vara vanliga.Och hur ser 2000-talets fascistiska konst ut? Arno Brekers och Gabriele D'Annunzios arvtagare? När litteraturvetaren Stefan Jonsson ställer sig den här frågan i essäboken Den otyglade skönheten blir svaret ganska allmänt. När han beskriver hur "dagens fascistiska konst" representerar ett försvar av "den etniska, nationella eller rasmässiga identiteten" som "påstås vara under belägring" går min första, konkreta association till samisk konstaktivism. Och det var kanske inte meningen.Jonssons enda konkreta exempel är skapat av en man som dog för över 80 år sen: den norske skulptören Gustav Vigeland och hans storslagna parkanläggning i Oslo. Med sina över två hundra skulpturer i brons, granit och järn – föreställande människor, djur och sagoväsen – hör den till Norges allra mest populära besöksmål, med omkring en och en halv miljon besökare om året.Många av skulpturerna i parken är från 1920- och 30-talen, och speglar sin tids vitalistiska strömning: det spänstiga och sunda kroppsideal som odlades på många håll, också i brun- och svartskjortornas led. Någon större etnisk mångfald är det väl inte heller, bland statyerna.Men Vigelandsparken är ändå ett dåligt exempel på totalitär estetik. Jag ska förklara varför, men behöver först ta en liten omväg, via totalitarismens motpol – den "otyglade skönhet" som Stefan Jonsson framhåller som ett slags vaccin mot fascism. Konsten blir det, menar han, både genom att vara en mötesplats – och på så vis förverkliga demokratin – och genom att påminna om demokratins egen värdegrund: det jämlika människovärdet.Här finns gott om exempel – från antika tragedier till samtida, social aktionskonst. Eller "aggressiv humanism" som den tyska gruppen Centrum för Politisk Skönhet kallar sin verksamhet. ZPS, som de förkortas, ägnar sig bland annat åt spektakulära aktioner i flyktingvänlig riktning, som när de stal minnestavlorna över Berlinmurens offer och flyttade dem till Medelhavets norra kust. Där vill de skapa en landförbindelse till den södra sidan, så att afrikanska flyktingar kan ta sig torrskodda till Europa.Den politiska skönheten visar hur vacker världen kunde vara: Om vi bara levde som vi lär. Själv föredrar jag de något mindre entydiga projekten, där de vackra tankarna blandas ut med lite smuts.Som 2018, när ZPS lade ut en databas med hundratusentals bilder från en högerextrem demonstration i Östtyska Chemnitz, och uppmanade allmänheten att leta efter kollegor och andra bekanta bland bilderna för att sedan rapportera fynden till sina arbetsgivare, eller hänga ut dem på annat sätt. Här hittade konstnärsgruppen alltså ett effektivt sätt att komma till rätta med den nutida fascismens oklara estetik, dess frustrerande förmåga att smälta in i...