Här brände de ner de onda och smittsamma husen

En gång sågs husen som magiska, idag gör vi bostadskarriär. Vad går förlorat i utvecklingen? Vincent Flink Amble-Naess funderar över frågan medan han tar oss med till en medeltida fransk bondby. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2023-02-27.När jag sluter ögonen och tänker tillbaka, framstår mitt barndomshem som vore det beläget i en sagovärld. Jag minns den vita kakelugnen, fönstret i burspråket och det svala stengolvet i köket. Alldeles tydligt minns jag också vårt trapphus, som var mejslat i kalksten och innehöll koraller och avlånga snäckskal. När vi återvände från en middag och jag pendlade mellan sömn och vakenhet i min mammas famn, verkade fossilen nästan ha satts i rörelse, liksom burna på vågor från urtiden.Om en vuxen hade berättat för mig då, att vårt hus hade en själ som skulle överleva oss alla, hade jag betraktat det som en självklarhet.Kanske är det lätt att avfärda det som en föreställning som hör barndomen till. Men kanske ändå inte.Storinkvisitorn Jacques Fournier var under början 1300-talet biskop i den sydfranska staden Pamiers. Senare skulle han bli påve i Avignon under namnet Benedictus XII, men det låg ännu långt in i framtiden. Som ung man ledde han inkvisitionen i den lilla byn Montaillou i Occitanien. Och hans still var verkligen inkvisitorisk. Till skillnad från sina yrkesbröder tillgrep han tortyrredskapen bara i yttersta nödfall. Istället utsattes hans offer för en serie extremt detaljerade korsförhör. Utfrågningarna rörde alltifrån teologi till sexualitet, lantbruk och djurhållning. Metoden var inte olik den Sokrates hade tillämpat i sina samtal med atenarna.Fourniers syfte var att kartlägga en sekt av albigenser som utmanade den katolska läran. Det ryktades att bönderna hade övergett monoteismen, och blivit övertygade om att världen var ett slagfält mellan ljus och mörker. Genom inkvisitorns utfrågningar framträdde sakta men säkert en bild av lokalinvånarnas mycket säregna föreställningsvärldar. Inte minst deras syn på sina bostäder var av intresse.Man bör hålla i minnet att bybornas yttranden var vittnesmål som avlades inför en fientlig domstol. Av det som sades mellan skål och vägg finns nästan ingenting bevarat. Liksom senare tiders väckelserörelser var det nämligen i just hemmen som gudstjänsterna ägde rum. De troende samlades i köken, kring eldarna och på jordgolven. Där tog de varandra i händerna och viskade sina trosbekännelser om världsalltets delning mellan godhet och ondska. Det var också där de fick veta att det skulle komma en dag då slutstriden skulle stå, och de rättrogna skulle vara kallade att ta till vapen mot mörkret och mot den ogenomträngliga natten.Kanske bidrog dessa predikningar till albigensernas syn på sina hus som magiska. De byggnader som inhyser så ödesmättade förkunnelser måste trots allt upplevas som ganska speciella.Kunskapen om livet i den lilla byn har nått världen genom historikern Emanuel le Roy Laduries klassiska studie ”Montaillou. En fransk bondby”. Boken är baserad på de domstolsprotokoll som fördes av Fournier under inkvisitionstiden. Ett av dokumenten rör en kvinna vid namn Madame Garaudy. I sitt vittnesmål beskriver hon hur irrlärorna spred sig som en pest mellan husen. När idéerna väl hade fått fäste, tänkte hon sig, satte de sig bokstavligt talat i väggarna. Därefter gick de inte bort på åtminstone fyra generationer. Byborna i Montaillou talade om lojala hus, om svekfulla hus, om troende hus och om kätterska. Det var ingen metafor, eller åtminstone inte bara. Mycket tyder på att själva byggnaden ansågs vara magisk eller på något vis besjälad...